onsdag 29 juni 2011

Eighteen years I've watched you! Waiting!

Vår hjälte presenterar lustifika sekvenser av rörliga bilder, med tillhörande ljud
som egentligen inte tillhör.

Snubblade via en kompis på Facebook över en "Literal video" till låten "Safety Dance" av Men Without Hats. En "bokstavlig video" är när någon gör en egen version av låttexten som - bokstavligen - passar ihop med musikvideon till orginallåten. Här är tre prima exempel:






Show me your teeth

Ett inlägg vari en rejäl demon, boende inuti vår hjälte, kommer till tals

Hej gott folk! Jag är Karies Tandtrollsson, och jag har ägnat sista halvåret åt att förstöra en halv visdomstand. Nu är nerven blottlagd och smärtar något oerhört hos ägaren. Höhöhöhöhö! Är jag inte vidrig, så säg? Det ryktas om att han som äger tanden tänker låta dra ut den, men det finns andra visdomständer och andra ytor där han inte når med tandborsten!

Höhöhöhöhö! Sömnlös ligger han om nätterna och vrider, vänder och svär. De ljusa timmarna käkar han Ipren i väntan på den bokade tiden. Det kan han ha, efter att ha mördat så många av oss genom åren. Hans tänder har visat sig omöjliga att penetrera - tills dessa välsignade visdomständer genom Kariesgudens försorg föddes fram genom Det Stora Rosa, höhöhöhö!

Nu ska jag tillbaka till gruvorna. Vi planerar en kraftfull expansion framöver. En del anser att vi borde evakuera visdomstanden inför Det Stora Rycket. Till dessa trolösa säger jag bara: Mot evigheten, med blottad nerv!

måndag 27 juni 2011

Let the children come to me

Ett inlägg vari vår ärkeskurk botaniserar i sagoböckernas ursprungskällor - det vill säga historieböckerna - och finner en fascinerande berättelse om död, gnagare och musik.

I dag är det den 27:e juni. Rent tekniskt. Detta blogginlägg påbörjades dock redan den 26:e juni och på detta datum, år 1284, försvann 130 barn från staden Hameln. Ja, det är givetvis denna händelse som sagan om råttfångaren i Hameln baseras på.

Ej oväntat är det bröderna Grimm som varit i farten. Deras sagor bygger inte sällan på någon verklig historisk händelse, eller allmänt spridd tolkning av en historisk händelse.

Det tidigaste dokumentationen av barnens försvinnande (man kan tolka texterna som att barnen försvann eller "förlorades") är från ett kyrkofönster från cirka år 1300. Det är att betrakta som i närtid som historiekälla. Staden Hamelns tidigaste stadskrönikor, från år 1384, inleds med orden "Det är 100 år sedan våra barn lämnade oss".

Och visste du att det sedan många, många år finns en lag som, av respekt för offren, förbjuder framförande av sång och musik på en viss gata i Hameln?
"During public parades which include music, including wedding processions, the band will stop playing upon reaching this street and resume upon reaching the other side."
Visst låter det spännande? Läs mer om händelsen, teorier om vad som hände, och sagans utveckling på Wikipedia. Den engelska versionen överträffar vida den svenska i omfattning och matnyttighet.

fredag 24 juni 2011

Sommar och sol

Vari vår hjälte framför en hälsning.

Trevlig midsommar till er alla! Må den blifva allt ni vill att den ska vara!

onsdag 22 juni 2011

The Circus

Vår huvudperson går på cirkus, och upptäcker att clownerna numera finns annorstädes.

I går Astrid Lindgrens värld. I dag cirkus. I morgon Legoland? Nej. I morgon ska jag försöka att inte vistas så mycket bland horder av barn. Jag ska visserligen på Liberala ungdomsförbundets picknick, men de skriker iallafall inte lika mycket.

Clownerna tycks vara något annorlunda än när jag var liten. De har exempelvis typ inget ansiktssmink. Vilket är en klar förbättring, om ni frågar mig. Cirkus Olympia hade två clowner, med lite olika specialiteter. En som var buktalare, trumpetspelare och sångare, samt en annan som jonglerade och spelade klarinett. De gick hem väl hos barnen. Mest skratt från de vuxna fick clownen som drog på sig ett par röda trosor över huvudet och skrek att han var Spindelmannen.

... kalsong- och troshumor funkar på alla språk och går alltid hem. Se där, ett litet tips om ni någon gång hamnar i en utomländsk knipa som kräver humor för att ta sig ur.

Men de riktiga clownerna, de finns numera någon annanstans. Dråpligheterna och dumheterna har flyttat. Jag har mina aningar om vart.

tisdag 21 juni 2011

It's such a wonderful life

Ett inlägg vari det berättas om vår hjältes bravader och äventyr bland
skjutglada galningar, eftersökta gotländskor, rövare, poliser och vampyrer.

Som jag förvarnade läsekretsen i fredags kväll/natt blev lördagen slitsam. Redan klockan 9 bar det iväg på svensexa då juristen (best man), kockfan, den svåre rockstjärnan, lillbrorsan, elektrikern, raggarn (toastmaster), godsägarn (toastmaster) och liberalen (vigselförrättare) stormade in i lägenheten och hämtade mig.

Iklädd hjälm från den tyska afrikakåren, en alltför tajt, rutig och färgglad skjorta samt khaki-shorts fick jag se färden gå till en paintball-bana. En mycket trevlig och rolig upplevelse, till och med när min egen ammunition tog slut i sista omgångens obligatoriska "alla mot svensexe-offret"-moment. Där blev jag lite pepprad, det ska erkännas. Men oavsett denna peppring så var det inte sista gången jag spelar paintball; det var skitskoj.

Ett annat obligatoriskt moment är förstås någon form av offentlig pinsamhet eller förnedring. Men som jag skrev i min andra blogg - som folkpartist i Kalmar är man rätt van vid att folk försöker förnedra en offentligt. Att måla en tavla på Larmtorgets scen var framförallt utmanande och skoj, snarare än jobbigt. Sen att tavlan kanske inte blev den snyggaste, vafan, jag hade bara en tvåa i bild.

Sedan försökte de slå mig i Trivial Pursuit. Alla delades in i lag om två i varje, utom jag, som fick spela själv. Well, det hjälpte inte. Jag vann iallafall. Bra försök, dock.

Relaxavdelning med bubbelpool och bastubad följde. Detta var välkommet efter alla fysiska och mentala påfrestningar. Rejäla doser skitsnack, gamla vänner emellan, ingick förstås också. Även en del mer oväntade utrop kunde noteras. Bland annat ropade den svåra rockstjärnan ut sin besvikelse över att det inte var en gotländska som levererade ölen till relaxen. Vid det här laget hade köksmästarn och säljkungen anslutit, så det var fullt pådrag.

Allt ovanstående skedde givetvis under alkoholintag. Men i rimliga mängder. Mina vänner - och då menar jag vänner, de bästa man kan ha - hade full vetskap om att jag skulle upp tidigt på söndagen för avfärd till Astrid Lindgrens värld i Vimmerby. Därför såg de till att hålla mig välförsedd med Newcastle Brown Ale, men ingenting starkare.

Eller jo, en Fernet Branca (denna den vidrigaste av drycker!) bjöds det på när vi kom till kvällens sista anhalt; restaurangen. Här blev det fantastiskt käk, avsevärda mängder dryck, musik, skratt och glada tjo och tjim innan kvällen avrundades och vi sade godnatt och auf wiedersehen.

Svensexan får betyget fem av fem. Aldrig någonsin har så många gjort så mycket för så få.

Dagen efter var det tidig avfärd till Astrid Lindgrens värld. Tillsammans med fästmöns systers familj och föräldrar blev det två intensiva dagar, med mycket skoj och lite för mycket onyttigheter.

Man tror gärna - jag var själv sån - att Astrid Lindgrens värld bara är till för små barn. Alls icke så! Jag hade nästan roligare i Mattisborgen än barnen i sällskapet. Jag var inne flera gånger och bara kollade in grejerna och testade nya gångar och trappor. 55 miljoner kronor har den tydligen kostat. Den är delbar, väggar fälls ner, den är i fyra våningar, den har konstgjort vattenfall - verkligen häftigt, ja ni ser ju själva att jag är helt betagen.

Barnen fick prata och kramas med Pippi Långstrump, äta glass, kolla på Ronja och Mattisrövarna, se när Kling & Klang gjorde bort sig, springa runt i miniatyrhusen och verkade extremt nöjda. Astrid Lindgrens värld rekommenderas således varmt för barn i alla åldrar.

På måndagskvällen hann jag dessutom spela rollspelet Vampire: The Dark Ages med gänget i Nybro/Orrefors. Vi tog inlandsvägen tillbaka så fästmön kunde släppa av mig på hemvägen från Vimmerby. Bara resan i sig var ett äventyr, särskilt spännande blir det när vägarbeten gör att skyltningen inte finns på plats. En och annan omväg blev det, men man fick se många platser vi aldrig sett innan.

Vampire: The Dark Ages är en helt ny bekantskap för undertecknad. Eftersom det också är ett helt nytt regelverk - för oss alla - så känner vi oss för såhär i början. Den karaktär jag skapat är redan ur fas med de grundtankar jag hade, så det blir att tweak:a och greja lite framöver. Karaktären är för övrigt ingen mindre än Cato d.ä., vilket förstås är en krydda när man ingår i samma grupp som en vampyr från klanen Brujah.

Att samtliga karaktärer i spelargruppen är från olika klaner borgar för många intressanta förvecklingar framöver. Man bör kunna snacka sig ur trånga lägen och spela sina kort rätt - skönt då att ens karaktär har rutin från åren som romersk konsul.

Imorgon ska jag på cirkus. Sen ska jag på en cirkus till. Vi får väl se vart det finns flest clowner.

lördag 18 juni 2011

Nu är det lördag igen

Vår hjälte svamlar osammanhängande om ditt, men framförallt om datt.

Lördag är fridag. Då får man äta vad man vill. Så här sitter jag och äter corn flakes med mjölk. Sedan? Det har väl inte Ni med att göra? Nåväl, sedan skall jag bege mig till salongen, ta mig en ruskigt rejäl virrepinne, vars syfte är att fösa mig i säng.

Lyckligtvis har min extrema paranoia släppt. Det som sker, det sker. Que Sera, Sera. Se a vida é. Carpe Jugulum. Et cetera. Achtung.

Det där bröllopet rycker allt närmare. I dag har vi träffat våra toastmasters och gått igenom schemat för kvällen. Vi besökte också själva vigselplatsen och bestämde hur vi skulle stå våra platser (toastmasters ska även fungera som musiker vid vigseln). Fästmön ska släpa dit sina tärnor och visa hur det ser ut, och själv ska jag ha ett allvarligt snack med vigselförrättaren (som alltså inte är Johnny Petersson).

En tänkbar demon i dessa sammanhang är vädret. Vigseln sker utomhus. Eller rättare sagt, förhoppningsvis utomhus. Vi har en plan B vid ösregn, då sker hela klabbet inomhus.

Nu ni, nu ska jag sova sött. Jag har en gnagande känsla av att morgondagen kommer bli rätt slitsam.

PS.
Det är dyrt att gifta sig. Jag tänker aldrig göra om det. Vilket i och för sig är själva poängen med att gifta sig.
DS.

PS 2.
Iä! Iä! Cthulhu fhtagn!
DS 2.

måndag 13 juni 2011

Aldrig nekat mig det ena eller andra

Ett inlägg vari vår tjocke protagonist svamlar om livsval, dess följder och om balans - precis som det fanns några givna gränser eller fria viljor.

Denna bröllopshets kräver sin karl. Ni förstår direkt hur svårt det är för en inte fullt så karlakarlig karl som undertecknad. I ett avseende går det dock rätt bra. För några veckor sedan inleddes Operation Bröllopsfoto, vars mål är att se så bra ut på vigseln som möjligt. Jajamen, det är bantningstider.

Jag är en människa som har svårt att neka mig själv av livets goda. Min inställning är i grunden: "om det är möjligt, varför inte?" - det vill säga: Jag är hungrig! Kan jag köpa en pizza just i detta nu? Ja. Varför inte, då? Ja, säg det! Ro hit med en Mexicana, tack!

Det är i sig ett rätt okej sätt att se världen, tycker jag. Varför inte göra det bästa av livet i varje givet ögonblick? En sådan livsfilosofi får förstås konsekvenser, precis som alla val i livet. Kombinera denna lättsamma attityd till kalorier med stillasittande arbete och en genuppsättning som gör att jag går upp flera hekto bara av att gå förbi godishyllan så förstår var och en att livsvalen syns väl efter ett tag.

Och det är helt okej för min del, till en viss gräns. Nämligen när mitt fria livsval börjar få konsekvenser som påverkar mina möjligheter till fria livsval. För att exemplifiera: börjar jag få ont i lederna av att gå i trappor, så kommer det kraftigt reducera min livskvalitet och mina möjligheter att i framtiden - bara som ett absurt exempel - besöka en restaurang belägen på andra våningen om det saknas hiss.

Man behöver således finna balansen, den perfekta zonen, där emellan livsnjutning och självkontroll. Livsnjutningen gör självkontrollen uthärdlig, medan självkontrollen gör möjligheten till livsnjutning långt större på sikt.

Väl medveten om att LCHF är en kontroversiell diet så valde jag ändå den. Av två skäl: den har visat sig fungera - för mig personligen - tidigare så länge jag orkat hålla i, och den är rätt skonsam i och med att man får äta hur mycket som helst, så länge man äter rätt saker. Dessutom följer jag min sedvanliga tradition att tillåta mig en "fridag" i veckan då jag faktiskt får äta vad jag vill. Eftersom alkohol = kolhydratrikt så blir det oftast på lördagar då man ändå ska ut "på lokal".

För svaga själar som undertecknad är det lite jobbigt att en varm dag tvingas säga nej till glass, eller att inte kunna slänga ihop en macka när hungern tränger på, eller ringa pizzerian när man egentligen inte orkar laga mat. Men å andra sidan är min hjärna så finurligt fjäskig att den belönar mig med rejäla mentala kickar när jag lyckas stå emot, vilket jag faktiskt lyckats göra varje dag - utom en.

Kampen fortsätter oförtrutet. För det optimala bröllopsfotot och för friare livsval längre fram. Jag hoppas förstås kunna hålla i detta även efter bröllopet. Jag kan redan nu börja bära mina gamla XL-tshirts, kanske jag kan börja bära de ännu äldre i storlek Large framåt vintern. Den som överlever får se.

söndag 12 juni 2011

We can be heroes

Vår hjälte gör en exposé i välklingande toner av andra hjältar, vars eko når oss än idag.

David Bowie är en hjälte. Så, då var det viktigaste sagt.




Bowie skapade karaktären "Major Tom", en rymdfarare han använde sig av exempelvis i "Ashes to ashes" ovan (fast då mer som en metafor för sig själv).

Den tyske token Peter Schilling, som inte tycks ha något med Dieter Bohlen att göra*, inspirerades av Bowie och gjorde låten "Major Tom":



Versen är sådär. Refrängen är däremot enorm. Det blev en jättehit i framförallt Tyskland när den släpptes 1983, men även internationellt, eftersom Schilling också gjorde en engelsk version.

Och just den engelska versionen gjorde Shiny Toy Guns en cover på så sent som för två år sedan, och den går jävlarimig inte av för hackor. Efter tre minuter är det gåshud hela vägen. Så. Jävla. Bra:



Utan David Bowie hade inget av detta skett. Hans hjältestatus är orubblig. Frågor på det?


* I denna blogg är vi noga med potentiella Modern Talking-referenser**.

** Han verkar inte heller ha haft något med Thomas Anders att göra, men det är väl egentligen sekundärt.

lördag 11 juni 2011

I think I'm paranoid

Vår hjälte medger att skräcken inför det kommande och okända
för närvarande dominerar hans lediga stunder.

Så här är det ju: jag ska gifta mig i sommar. Det innebär att jag kommer utsättas för en svensexa. Osäkerheten kring när denna ska inträffa och dess innehåll plågar livet ur mig. På allvar. Det är inte en "dagens demon", det är snarare "månadens demoner".

Sådan här ångest har jag inte haft sedan högstadiet, då jag förväxlade två personers efternamn och råkade sprida ut ett rykte att en av skolans slagskämpar fått sin moped beslagtagen av polis. När slagskämpen nåddes av ryktet började han en - måste jag erkänna - synnerligen effektiv granskning. När han väl spårat ryktet ända tillbaka till mig - han "kallade" på mig för "en träff" utanför matsalen - trodde jag att min sista stund var kommen, men jag lyckades mot alla odds ljuga mig ur det ("hörde det från ett gäng killar, vet inte vad de heter").

Men åter till den förmodade svensexan. Jag trodde aldrig det skulle vara så här påfrestande. De senaste veckorna har jag börjat bli misstänksam, vaksam och jag finner mig själv planera olika rutter för att förvirra eventuella förföljare. Stundtals börjar jag tro att jag är galen på riktigt, men det är i så fall förhoppningvis ytterst tillfälligt.

I förra veckan hämtade fästmön mig på jobbet. Snart upptäckte jag att hon inte tog den rutt jag själv skulle valt för att komma hem. Givetvis ifrågasatte jag detta, och undrade om hon var på väg att köra mig till min svensexa. När vi var på väg till hennes föräldrars sommarhus så frågade jag om "de väntade på mig där". När jag kom hem igår tittade jag in i alla våra rum för att se så "de" inte lurade på mig någonstans. Att fästmön låg naken i badkaret och därmed förmodligen inte hade tillåtit någon annan än mig att smyga omkring föll mig liksom aldrig in.

Jag är misstänksam och framförallt uppmärksam på vad mina vänner - the usual suspects av dem iallafall - skriver på Facebook. Samtidigt vet jag att de vet att jag tittar där, så det är ett utmärkt verktyg för dem att sprida desinformation. Detta vet de också givetvis att jag vet.

I dag var det dags för fästmöns möhippa. Jag visste att hennes vänner skulle hämta henne vid klockan 10. Givetvis fanns där misstankar om att även min svensexa skulle äga rum idag, det finns inte så många helger kvar att spela på. Dessutom var det ett ypperligt tillfälle; eftersom jag lovat möhippan att se till att fästmön var vaken och påklädd vid 10 så visste de att jag skulle vara hemma. Jag fruktade därför att både möhippan och svensexan skulle dyka upp samtidigt.

Men så skedde inte. En chans! Så fort tjejgänget lämnat hemmet så tog jag första bästa buss in till stan. Genom att hålla mig ständigt i rörelse, alltid oplanerat, illasinnat gäckande, hoppas jag åtminstone kunna jävlas med mina sadistiska vänner. I won't go down without a fight.

För de är verkligen sadister. De vet mycket väl att jag oroar mig. Därför plågar de mig med små kommentarer på Facebook, och de påminner mig om mina diverse fobier när de ringer mig. De vet att jag vet att de vet vad jag är rädd för. Men jag ska egentligen inte förebrå dem. Jag är likadan själv.

Just nu är jag hemma. Detta blogginlägg påbörjades dock på partiexpeditionen, där jag åt lunch och gömde mig ett tag. Eftersom min livliga fantasi samspelar med min oroliga själ till att göra denna väntan rent olidlig så börjar jag luta åt att själva väntan, att inte veta vad som komma skall, är mycket värre än vad de kan utsätta mig för på svensexan.

Eller som gamle gubben Franklin D. Roosevelt sa: "We have nothing to fear but fear itself".

torsdag 9 juni 2011

That boy is a monster

Vari vår favoritskurk gör en odyssé i genetik, och de små och stora
spratt vilka universum roar sig med, samt serverar en moralkaka till efterrätt.

På en av högstadiets biologilektioner fick alla i klassen testa att rulla ihop tungan. Jag kunde inte. "Det brukar alltid vara en eller två i varje klass som inte kan", sa läraren. "Det beror på ett genetiskt fel", tillade han för säkerhets skull. För är det någon gång man vill att hela klassen ska få veta att man avviker på något sätt, så är det i högstadiet.

Samma lärare gjorde en motsvarande undersökning på våra tummar. Och jajamen, jag hade så kallad "skomakartumme", även detta en avvikelse från den fascistoida gennormativa konsensusfilt som hängde över en alla högstadieåren.

Nå, numera har jag kommit över det där med tungrullandet. Och tummen (det är snarare ett partytrick). Jag har upptäckt andra vinstlotter i genpoolen. Höjning av ena ögonbrynet (mitt vänstra) exempelvis. Det har jag förstått att inte alla kan. Ack, era stackare, att aldrig få uppleva nöjet i att avlossa ett höjt ögonbryn kombinerat med ett snett leende. Ett uttryck av mystik, genomskådande, lätt retfullt... det är världsklass.

Lika bra som ögonbrynstricket är, lika illa är det dock att prata i sömnen. Vilket jag gör. Men det är inte det värsta. Nej, det värsta är att jag på något undermedvetet plan är vaken och svarar på tilltal. Det går med andra ord att föra en dialog (nåja) med mig även när jag sover. Min bättre hälft roar sig ibland med att ställa frågor, och de är nästan alltid begripliga.

Kanske även detta är ett genetiskt fel. Det gjordes inga sömnexperiment på oss i högstadiet, och det var väl tur det, så man slapp ytterligare avvikande egenskaper. Det räckte så gott med tungan och tummen för att känna sig som en naturens monster på biologilektionerna.

Vad man kan lära sig av detta? Tja, döm inte människor på grund av medfödda egenheter eller avvikelser från normen. Om inte annat för att du med största sannolikhet själv har en medfödd udda egenskap. Och kalla inte avvikelser för genetiska "fel". När folk börjar stämpla olika arv som rätt och fel brukar det gå illa till sist.

tisdag 7 juni 2011

Det finns en gata där alla kan mitt namn

Vår huvudperson spekulerar i alternativa teorier kring
folkbokföringstekniska ursprung och orsaker.

James Arness, känd som Zebulon "Zeb" Macahan, har alltså gått ur tiden 88 år gammal. Själv är jag för ung för att ha upplevt vad som verkar ha varit en total hype kring honom och tv-serien "Familjen Macahan" (How the West was Won) - men det har å andra sidan gått i repris så jag har följt själva serien.

Många tror att jag är döpt efter Zeb, men så är icke fallet. Jag är döpt efter någon så obskyr referens som Janne "Loffe" Carlssons son.

Dock!
Mina föräldrar har berättat att prästerskapet var mycket tydliga med att de inte fick döpa mig i kyrkan om jag skulle döpas efter Zeb Macahan. Så kanske det där med "Loffes" son bara var en vit lögn, ett påhitt för att blidka en trångsynt kristendom, en konstruktiv lösning som fått leva vidare som sanning?

Sen spelade det ingen roll till sist. Jag kallas nästan aldrig "Seb" ändå, i princip alla säger "Basse". Det är det namnet jag är känd och ökänd under. Men så farlig som Zeb Macahan blir jag aldrig. Särskilt inte enligt Svenska kyrkan.

måndag 6 juni 2011

It's good to be king

Ett inlägg vari vår huvudperson favoriserar en regent.

Som utlovat då, denna nationaldag, ett litet inlägg om min personliga favoritkung. Jag är förvisso republikan, men jag förbehåller mig rätten att faktiskt anse ett antal av historiens kungar vara tämligen kompetenta. Man kan säga att jag här presenterar en kung som jag - åtminstone vid den tiden - mycket väl kunde ha röstat fram, om man nu hade fått det.

1829-1907 (kung av Sverige 1872-1907, kung av Norge och Sverige 1872-1905).

Det finns fyra huvudskäl till varför jag fastnat för Oscar II. För det första bedrev han inga anfallskrig, och han plågade inte livet ur sitt eget folk (kriterier som uteslöt t ex Karl XII, Gustav II Adolf, Karl XI, Gustav Vasa mfl). För det andra var han intelligent, och utmärkte sig av egen kraft inom exempelvis matematik och historia. För det tredje strävade han aktivt efter en fredlig väg ut ur den Svensk-Norska unionen, vilket också blev utfallet. För det fjärde var han en modern regent som brann för bättre utbildningsväsende, ett stärkt kulturliv och upptäcktsresor.

Därmed inte sagt att han var felfri. Oscar II såg sig som utvald av Gud, och han stödde Storbritannien (via debattartiklar) i Boerkriget, ett bittert krig om kontrollen av Sydafrika, där engelsmännen inrättade riktiga koncentrationsläger. Det är dock oklart hur mycket av detta som nått fram till Europa och det svenska hovet när kungen skrev sina stöttande artiklar (våren 1900).

Oscar II var också uppskattad internationellt. Han ansågs vara neutral mellan de olika stormakterna och fick vid flera tillfällen möjlighet att agera diplomat eller officiell förhandlare vid skrivande av olika internationella avtal.

Sammanfattningsvis var han alltså en kung som strävade efter fred snarare än krig, som både älskade och älskades av sitt folk, som var intelligent, bildad, kulturintresserad och försökte sprida dessa möjligheter till fler. Med alla fel och brister som monarkin står för, så var han ändå en kung som mycket väl kunnat hävda sig som presidentkandidat i öppna val i en republik. Det kan man inte direkt säga om alla svenska regenter.

söndag 5 juni 2011

Die Sonne scheint mir aus den Händen, kann verbrennen kann euch blenden

Ett inlägg vari vår huvudperson redogör för smådjävlarnas vanor,
ledighetens fördelar och vad ett stort väteklot kan ställa till med.

Vissa dagar hänger demonerna över en lite extra. På grund av någon kosmisk obalans inträffar detta ofta på söndagar. Trots många års studier i ämnet har jag ännu inte lyckats identifiera sambandsorsakerna helt, men jag vågar slå fast att vissa ämnen lockar demoner mer än andra.

Demonbränsle. Soundtrack: "Kryptonite".

Nå, efter att ha vaknat upp på landet, spenderat några timmar i solen på en camping så varvar jag nu ner på hemmaplan och känner hur smådjävlarna börjar lämna kroppen för denna gång. Jag börjar bli för gammal för den här skiten, som man säger.
"Dagens demon" är helt klart min fina raggarbränna. Så här kan det gå om man inte smörjer solskyddsmedel riktigt ända upp till tröjan:

Vackert krämigt blekvitt slentrianskinn (t.v.) med våldsam övergång till rasande brännskaderött (t.h.). Soundtrack: "Eleganten från vidderna" alt. "Röda dagar framför oss".

Denna långhelg har hittills varit allt den borde vara. Jag har spenderat mycket tid med familj och vänner. I morgon har vi kampanjavslut, eller debriefing snarare, i Call of Cthulhu-kampanjen som vi spelat ett tag. Det enda jag känner att jag missat i helgen är sällskapsspelandet med kompisgänget, fast man kan inte vara på två ställen samtidigt. Såvida man inte bryter mot en hel del av fysikens lagar, och lagbrott är ju fel.

Nåväl. Dags att lägga sig tillrätta i soffan. I morgon är det den 6 juni och alltså nationaldag. Då tänkte jag skriva ett blogginlägg om min favoritkung. Om demonerna tillåter, alltså.

fredag 3 juni 2011

You have never been in love until you've seen the stars reflect in the resevoirs

Ett inlägg vari vår huvudperson sällar sig till skaran av frågetecken.

Sportpremiär i den nya bloggen! Det ska handla om Allsvenskan.

Det har blossat upp en debatt huruvida fotbollsföreningar ska kunna bötfällas på grund av saker som personer på läktaren skriker. En av de aktuella anmälningarna gäller att fans skanderat "domarjävel".

Man talar ofta om att fotbollen måste ta sitt samhällsansvar. Men då måste fotbollens aktörer också underställas samhällets skydd. I detta fallet måste även fotbollsfans omfattas av yttrandefriheten. En kritisk banderoll har också anmälts, och det sjuka i hela spektaklet illustreras väl i det faktum att det är Disciplinnämnden - som kritiserades på banderollen - som ska bestämma huruvida banderollen är straffbar enligt regelverket.

Fotbollspassion övergår i sällsynta fall till fotbollsvåld. Lösningen kan dock inte vara att angripa passionerade fans. Man måste få känna, leva och tycka saker även på en fotbollsläktare. Visst begriper jag att man vill få bort de värsta avarterna från läktaren, men från att förbjuda rasistiska ramsor till att bötfälla fotbollsföreningar för att åskådare i vild upphetsning vräker ur sig ett "domarjävel" är steget långt.

Det finns dessvärre personer inom svensk fotboll som väntat på ett sånt här tillfälle. En del vill kväva passionen, ta bort ståplatsläktarna, som vill strömlinjeforma, förbjuda, censurera supporterkulturen och avdemokratisera fotbollssverige. När vi på kort tid haft flera enstaka dårar som kastat in föremål eller gått in på planen ser dessa krafter sin chans till långtgående och repressiva åtgärder för att komma åt allt de anser kunna skada "produkten svensk fotboll".

Passion och supportrar är rätt oförutsägbara parametrar. Livet för en del aktörer kompliceras av dess existens. Men utan passion och supportrar är fotboll ingenting annat än en omständlig form av motion.

För fotbollens skull måste föreningarna vars supportrar visat känslor frias. För fotbollens skull måste kritiska banderoller tillåtas. Fotbollen är inte alltid finkänslig, välpolerad eller politiskt korrekt - och det är väl bland annat därför vi är så många som älskar den. För att den är som livet, kärleken och människor i allmänhet: icke perfekt.

Zombie, zombie, zombie

Ett inlägg vari vår hjälte tar tid på sig att komma till poängen.

Har faktiskt lite svårt att släppa idén med en fortsättning på "Rederiet". Det finns så mycket man kan göra, om man bara tillåter de galnare delarna av hjärnan att arbeta. Vad är det exempelvis som hindrar Reidar från att återta makten över Dahléns? Att karaktären OCH skådespelaren är döda innebär bara ett mindre hinder för en kreativ tänkare.

Faktum är att man kan vända det till sin fördel. I ett scenario där Reidar återföds så bör han naturligtvis spelas av en ny skådespelare. Man kan också tänka sig att han väcks från de döda av en omdömeslös medicinman, men att Zombie-Reidar skäms för sitt utseende och alltid bär en papperspåse över huvudet.

Sedan kan man spinna vidare kring motivet till att återta ledarrollen på Dahléns. Vore Reidar en zombie funnes egentligen bara en drivkraft för honom: människohjärnor/kött. M/S Freja som en flytande dödsfälla? Ja, jag kan tänka mig sämre möjligheter för en zombie att få tillgång till stora mängder mänskligt kött än att äga en Finlandsfärja...

... men det var inte därför jag började skriva det här blogginlägget. Det var för att önska er alla en trevlig helg. Så... trevlig helg på er!

onsdag 1 juni 2011

So here is my confession

Ett inlägg vari vår huvudperson ger cred till de som förtjänar det,
och för ett resonemang om vardaglig påverkan från helvetiska hantlangare.

Bloggen börjar väl så smått hitta sitt format. Dags att erkänna stölder. Ovanan att använda citat från låtar/låttitlar som rubriker har jag delvis använt förut, i min andra blogg. Då med det något snäva kravet att det skulle vara Depeche Mode. Så icke längre, nu duger det med all möjlig musik/litteratur/film/kulturreferens, men det kommer förstås oftast vara något jag personligen gillar som citeras. Och så ska det ha relevans för inläggets ämne givetvis.
Ovanan är inte så lite inspirerad från Bank & Niva.

Den andra ovanan, att inleda varje inlägg med en kort sammanfattning/teaser, är upplockad lite varstans ifrån, nu senast från boken The Dirt (där varje kapitel inleds med en teaser, som med många och vackra ord beskriver skiten som följer).

Slutligen kort om namnet. Dagar och Demoner anspelar givetvis på rollspelet "Drakar och demoner". Jag är rollspelsnörd förstår ni. Men det finns en dubbel mening. Jag och en vän brukar benämna dagliga bekymmer för "dagens demon". Om man exempelvis glömmer sin mobiltelefon hemma så kan det vara "dagens demon". Jag är visserligen ateist, men det kan mycket väl finnas små demoner som springer omkring och ställer till ofog. Det behöver inte ha med Gud att göra, eller hur? ;D

Med dessa bekännelser kan jag nu fortsätta framåt med rent samvete. Mot kommande dagar och demoner!