torsdag 29 september 2011

"Open ended"

En enkel fråga.


Rotade igenom mitt bildarkiv. Hittade denna bild från 2006. Vi är inte klara med den här gamla kampanjen heller, va?

onsdag 28 september 2011

Håhåhåhåhå

It never ends.



Ett berg av fasa

Åminnelser kring barndomstidens allra värsta mardrömsgeneratorer.

Jag har också varit barn. Ett tämligen fantasifullt sådant, ett sånt barn som kunde gå ut i regnstorm för att mata låtsasfåren ute i vedboden. Som uppvuxen på landsbygden lärde jag mig tidigt att inte vara rädd för exempelvis mörker, spindlar, ormar eller att gå vilse (getingar tog dock längre tid att vänja sig vid, en sådär 25 år).

Därmed inte sagt att det inte fanns saker som skrämde mig. Åh icke. En del grejer skrämde fullständigt livet ur mig, och kan än idag få mig att känna lätt obehag. Här följer en liten exposé i fasa, ett personligt skräckkabinett från min barndom.

Judge Doom (från Who Framed Roger Rabbit) (spoiler)
Jag minns första gången jag såg Who Framed Roger Rabbit. En inte speciellt otäck film, utan snarare väldigt rolig. Chocken blev desto större i slutet av filmen, då Judge Doom visar sig vara en toon. Det är sånt här skräckgarn som en 9-årings mardrömmar vävs av, och än idag kryper det i skinnet när jag ser Christopher Llyods halvanimerade vansinne:



Farbrorn som inte vill va' stor
Något udda, jag vet. Men det räckte med att höra introlåtens första toner för att jag skulle springa skrikande från vardagsrummet. Lite ironiskt att jag själv idag jobbar på kontor och inte vill vara stor. Dock fyller jag inte 33 i maj, och har inte 45 i skor. Men det är bra jävla nära på båda punkterna.

Exakt varför jag var så rädd vet jag inte. Jag har ett vagt minne av att jag tyckte Ragnar såg allmänt läskig ut.
Min ömma moder köpte för övrigt tv-programmet på DVD till mig för några år sedan. Till skillnad från exemplet ovan så får jag idag inga obehagskänslor av Farbrorn som inte vill va' stor.





Sist, men inte minst...



Madame Medusa (från Bernard & Bianca)
Fy satan så rädd jag var för henne. Här kan vi prata om trauma, på riktigt. Jag såg aldrig själva filmen när jag var liten (tack gode gud!) men jag hade berättelsen som musiksaga (en mycket populär uppfinning, bestod i regel av ett kassettband med tillhörande bildbok/seriealbum).

Som så ofta bestod kassettbandet av ljudet från filmen (svenskdubbad, givetvis) i urval. Man lyssnade på bandet och vände blad i boken vid en angiven signal.

Jag förstår verkligen varför jag var rädd för henne. Hon kidnappar små barn och stjäl deras nallar! Hon har stora, otäcka ögon och ögonfransar som ser ut som spindelben! Hennes häxlika näsa, tokröda hår, översminkade uppenbarelse... sen dessa stora, hemska, tänder... plus då det uppenbara, att hon är totalt jävla galen och ond.

Som sagt, det ledde till trauma. En i släkten var lik Medusa (faktiskt!). På grund av likheten var jag livrädd för henne, så till den milda grad att jag kräktes. Än idag tycker jag Medusa är obehaglig att titta på, och jag får kalla kårar när jag hör klipp från den svenska dubben av filmen. Musiksagan finns f ö på Tradera just nu ser jag. Köp den inte till era barn.

Här flera bra exempel på varför barn ska vara rädda för Medusa:



söndag 25 september 2011

Le Freak, C'est Chic

And I think to myself; what a wonderful world.

Tack vare den ondska som är Twitter fick jag en länk till den här sidan med... udda variationer... på de framgångsrika Fleshlight-produkterna. Lösvaginor och dildos med bland annat zombie-, alien-, cyborg-, frankenstein-teman.

Människan har en fantastiskt bisarr hjärna. Som ordvrängare är jag ändå mest imponerad av produktbeskrivningarna. Meningar som "Feel the scary pleasures of the stitched Frankenvag and witness a massive Frankencock of monstrous proportions" är ren poesi.


Always look on the bright side of life

Allt är relativt, sägs det. Allt handlar alltså om perspektiv. Så också denna bloggpost.

I dag (eller igår, rent tekniskt) har jag blivit retweetad av självaste Edward Blom. Dessutom har jag ätit tacos tills jag hamnade i soffkoma. Därefter drack jag sprit och spelade Playstation-NHL mot en av mina bästa vänner.

Det har med andra ord varit en fantastiskt trevlig dag. I det stora hela - världen, universum och det där - spelar kryddad färs, digitala tacklingar och en frodig matentusiasts vidarebefordran förstås ingen roll.

Men det är ändå viktigt att vara rädd om sådana här dagar, och att bära dem med sig. Man vet nämligen aldrig hur många fler dagar det finns i lagret. Sådana självklara tankar slår en när det, som idag, finns dödsannonser i tidningen för två människor - en före detta kollega och en före detta klasskompis mamma - som ryckts bort från sina barn, sina familjer, i förtid.

Livet är bräckligt. Därför: hur trivialt nöjet än är, hur fånig källan till lyckan må vara - njut av det. Det är ditt liv, och du får bara ett. Make the most of it - på ditt eget sätt. Okej?

lördag 24 september 2011

I'm travelling at the speed of light, I wanna make a supersonic woman of you

Jump!

Forskare har upptäckt att partiklar - trots Einsteins teorier - verkar kunna färdas snabbare än ljuset.


Om människan lär sig färdas snabbare än ljuset skulle det givetvis förändra allt. Vi skulle exempelvis kunna utföra William Adama-manövrar (spoilervarning om du inte sett säsong 3 av Battlestar Galactica):




Det vore inte första gången som sience fiction-författare får rätt gentemot fysikens lagar och forskarvärlden.

onsdag 21 september 2011

That's me in the corner

Cause everybody cries. And everybody hurts sometimes.

Fick just veta att ett av de många band som formade mig och mitt 90-tal lägger ned verksamheten. REM alltså. Thank you for the music.


I've been thinking about you

Väldigt uppenbar reklam.

Ajajaj så dåligt med blogginlägg. Jag skyller på alla mina nya fina PS3-spel. Och ett socialt liv. Och ett jobb. Men jag tänker på er, kära läsare, jag lovar.

Något annat som tar lite av min tid är att jag även hjälper till med att försöka sy ihop sånt här:

VOID på Calmare Studentpub
Lördag den 8 oktober klockan 21-02
Synth, electro, industrial, ebm nere i källaren.
Hårdrock och metalbar på övervåningen.
Kom och röj med oss!
Inträdet är på löjligt låga 20 kr om man är medlem i
Studentkåren eller Föreningen Turbine. Annars: 50 spänn.

Kan du inte komma? Usch då. Men försmäkta ej! Du får en ny chans den 12 november, och den 10 december.

fredag 16 september 2011

This is the new shit

Vår hjälte har efter en - för plånboken - blodig kamp återvänt hem i triumf, med flera värdefulla juveler att fördriva den långa, mysiga och mörka hösten med.

Hösten är kraftigt underskattad. Näst efter sommaren är det min favorit bland de fyra årstiderna. Nu när det blir kyligare i luften och mörkare om kvällarna får man äntligen, med gott samvete, börja mysa ner sig i soffan igen. Dessutom återser man gamla fina vänner som herr Varm O'boy och familjen Soppor.

Mörka kvällajävlar är också optimala för såntdär tv-spels-spelande. I förberedande syfte gjorde undertecknad därför en miniraid bland stadens spelbutiker under gårdagen. Dessa är spelen jag kommer ägna en stor del av hösten åt:

NHL 12
Jag älskar NHL-spelen. Så är det bara. Det är en ömsesidig kärleksaffär sedan jag för första gången kom hem med ett av EA Sports flaggskep - NHL 94 till SNES. Även om det i mångt och mycket är samma spel år efter år, så sker det alltid en del justeringar. Bland nyheterna detta år är ny fysikmotor, vilket möjliggör fler och hårdare tacklingar - samt att målvakterna numera faktiskt också går att tackla.



Mafia 2 (begagnat)
Här gick jag helt på magkänslan. Jag fick helt enkelt för mig att detta borde vara en blandning av Grand Theft Auto och The Godfather. Det lilla jag spelat hittills tyder på att, ja, jag var nog inte helt off.




Dragon Age: Origins (begagnat)
Så många har sagt så mycket gott om detta spel, och är det något jag saknat till min PS3:a så är det ett bra RPG. Så, what the hell. Har bara spelat det en kort stund, men so far så kan jag väl säga att det kommer läggas mycket timmar på detta. Valmöjligheterna både vad gäller storyn och karaktären gör att det kan spelas flera gånger också.
De som känner mig blir kanske inte helt förvånade över att jag - såhär första gången - testar att spela en dvärg av nobel börd. Lodis heter han, och han är inte alltid snäll. Faktum är att jag spelade Diamond Quarters nästan exakt som snubben som skrev den här forumposten.
Stackars Gertek.


Extra plus att man ljudsätter en trailer med Marilyn Manson!

söndag 11 september 2011

Leave the gun. Take the cannoli.

Orimliga jämförelser deluxe.

I dag har jag varit på dop. Jag hade äran att få bli fadder. Eller gudfar, om man så vill. Ni vet vad det innebär.

Mvh
Don S

PS.
Eftersom det passar: här är inledningen av Gudfadern, en fantastisk scen från en fantastisk film baserad på en fantastisk bok.

lördag 10 september 2011

Come back and stay for good this time

Alan Wilder, vi saknar dig. Come back to Tokarga/Depeche Mode!


Originalversion av "In chains":


Alan Wilders remix (många ggr bättre):

fredag 9 september 2011

Too big, too small, size does matter after all

Fniss, fniss, tihi.

Gud så barnsligt.



Jag och en mig närstående person hade i och för sig samma trams för oss. Då var det dock inte energidrickan Pussy utan en bil: Honda Fitta.

Ja, Honda har en bilmodell som heter Fitta (Honda Fit är en förkortning). Lyckligtvis var det någon som uppmärksammade dem på det olämpliga i detta för vissa marknader, och de bytte namn på den i Europa - här heter den Honda Jazz (farligt nära Jizz).

Fruktansvärt tramsigt, men väldigt roligt. Upptäckte nu att Skrattnet hade en hel sektion med ordvitsar kring denna bil, vilket gör att jag inte behöver dra våra usla skämt, de finns ändå med där.


Wicked Game

Vår huvudperson nördar in sig lite i Call of Cthulhu.

I onsdags hade vi ett liten session på Skype för att skapa karaktärer till ett CoC-äventyr som kommer dra igång så småningom (snart). Äventyret är helt nytt och vi är speltestare. Som tack hoppas vi få just ett tack i det publicerade äventyret. Karaktärerna vi gör nu kan också komma att användas i en större CoC-kampanj som drar igång så småningom (nästa år).

Vi har inte börjat med själva äventyret ännu, men det ska utspela sig i Key West, Florida år 1926. Sist vi körde CoC spelade jag James Kingston, en ung man från Boston, äventyrlig arvtagare/son i en svinrik industrifamilj (Kingston-koncernen pysslade med allt, främst import/export som George Costanza skulle sagt), som allt under resans gång utvecklade lite av ett alkoholberoende på grund av alla otäckheter han var med om. Jag ville spela någon lite annorlunda denna gång, än denne lössläppte, slösaktige, livsnjutande spoling.

Därför kommer jag spela den 79-årige Captain Quinn, en pensionerad US Navy Captain som inledde sin militära bana i sydstatsflottan under inbördeskrigets slutskede. Han är en militant nykterist och kvinnohatare som trivs bäst på sjön. Under de många åren på havet har han sett fasansfulla skuggor röra sig i djupet, ibland tyckt sig ana spår på stränder och hört många historier om oförklarliga dödsfall bland sjöfolk. Än idag brukar han ge sig ut i sin gamla bogserbåt för att spana ner i djupet.

Jag funderar på att spela honom extremt hardcore, och att addera ytterligare inskränkthet till karaktären. Samtidigt vet alla erfarna rollspelare att karaktärer ibland "får eget liv" och utvecklas i helt andra riktningar än vad som var tanken från början. Det är lite av tjusningen med rollspel. Quinns främsta styrkor ligger i övertalningsförmågan och hans långa erfarenhet i att ge order och få sin vilja igenom, samt förmågan att läsa av andra individers svagheter. Inte en person man vill umgås med, alltså. Han viftar dessutom med en .45 Colt om han behöver.

Hur som helst; det ska bli riktigt roligt. Key West var vid denna tid en välmående stad, mycket tack vare handeln med Kuba. Ett par år senare skrev Ernst Hemingway "Farväl till vapnen" i just Key West, så det var en stad som lockade både handelsmän och t ex författare.

torsdag 8 september 2011

Speak & spel

Gammal är äldst.

Först: Gears of War är inte alls min typ av spel. Men trailern nedan, den är helt och hållet min typ av trailer! Mannen, myten, rösten!


onsdag 7 september 2011

tisdag 6 september 2011

Bra vibrationer

Groupiebeteende på Twitter, och bryska ekonomiska sanningar om landet vi lever i.


måndag 5 september 2011

Fairytales of yesterday will grow but never die

Bloggen firar en nybliven pensionär, som tyvärr inte är med oss längre, med hans kanske bästa sångprestation på en av världens bästa låtar.




Grattis på 65-årsdagen, Freddie.

Island in the sun

En redovisning av mötta, och besegrade, demoner samt en summering av en vistelse utomläns.

Jag har mött två personliga demoner denna sommar.

Först gick jag till tandläkaren för första gången på 10 år. Eftersom jag tycker det är rätt obehagligt - och eftersom jag inte haft några tandproblem - har jag helt enkelt avstått. Men då visdomstanden jag bloggat om inte lämnade mig något val så gick jag till tandis och fick den utdragen. Det var en demon, och den besegrades.

En av mina största personliga demoner har alltid varit oviljan att flyga. Faktum är att denna ovilja fått mig att undvika flygningar helt och hållet. Jag flög till Stockholm en gång när jag var liten, but that's it. Fram till för ett par veckor sedan, då jag flög till Kreta med min fru på vår bröllopsresa. När jag väl satt där i flygplansstolen så visade det sig att jag inte alls har flygskräck. Faktum är att jag nästan gillade det.

Lärdomar? Tja, kanske att man faktiskt ska försöka möta sina demoner, för i bästa fall visar det sig att demonen bara är inbillning. Som flygskräcken.

Här följer nu en liten sammanfattning av mina intryck från Kreta.

Kreta är en av Medelhavets största öar och ligger cirka 30 mil från Aten och 30 mil från norra Afrikas kust. Vi semestrade på öns västra del, i prefektområdet Chania (Xania). Kreta är extremt kuperat, med kullar, berg och  dalgångar och stora delar av ön domineras av olivträd. Den bergskedja vi kunde se längst bort i horisonten heter Lefka Ori, vilket betyder "Vita bergen". De heter så eftersom bergen består av kalksten vilket gör dem vita året om.

(Runt om på ön kan man se träd vars stammar är "vitmålade". Det är kalkstensbaserad färg, som skyddar träden mot svampangrepp)

Öns karaktär förklarar de enorma mängder mopeder och motorcyklar man möts av. Folk ids helt enkelt inte cykla när det lutar uppåt åt alla håll. Trafiken är för övrigt mordisk, och det är tätt mellan minnesplatserna för trafikoffer (it's a grekisk-ortodox katolsk grej, tror jag). Folk kör gärna om både på in- och utsidan, och i de skarpa och skymda kurvorna saktar grekerna inte in, de tutar bara intensivt. Jag rekommenderar att man åker kollektivt istället för att ge sig i kast med trafiken.

Platanias, byn vi bodde i, ligger någon mil väster om Chania stad. Det är en typisk turistort, med en lång strand längs hela byn (som i turisthänseende består av en enda jättelång gata full av restauranger, barer, butiker och supermarkets) och en äldre stadsdel uppe på en klippa som höjer sig cirka 150 meter över havet. Där uppe finns också restauranger där man förutom det lokala köket också serveras en otrolig utsikt, och extra vackert är det när solen går ner bakom bergen i väst.

Så här års är det väldigt varmt på Kreta. Man måste komma ihåg att ön ligger på samma breddgrader som Marocko, Tunisien mfl nordafrikanska varma länder. På dagarna var det 30-35 grader, vilket gör havs- eller poolbadande till den främsta sysselsättningen. Shopping funkar delvis också, eftersom de flesta affärerna har air condition. Havet var för övrigt rätt upprört och många dagar var det röd flagg och badförbud, men vad gör det när hotellet har tre pooler?
Framåt kvällen blev det mer behagligt, med temperaturer på 26-27 grader.

Apropå shoppning så är Platanias/Chania inget jättebra ställe att shoppa på. Kläder, skor, väskor osv är något billigare än i Sverige, men inte mycket. Mycket av shoppingutbudet består också av diverse tingeltangel, även om det också finns guldkorn. Nej, Platanias åker man till för att sola, bada och äta/dricka gott. Restauranger finns det extremt gott om, och priserna är helt okej. En varmrätt kostar från 6 euro och uppåt, och enklare rätter börjar på en prisnivå på 3-4 euro. Den lokala ölen Mythos (rekommenderas) kostar 90 cent i affären och 3-4 euro på restaurangen. Drinkar får man får 4-7 euro.

Jag och frugan gjorde några utflykter. Dels åkte vi in till Chania stad med lokalbussen. Chania har typ 80 000 invånare och består av en gammal stadskärna och nyare områden omkring. Stadskärnan är väl värd ett besök, särskilt om man är historieintresserad och gillar att vandra omkring i små, trånga och vindlande gränder. Kreta har genom historien varit ockuperat ett flertal gånger, och spåren sitter kvar både kulturellt och på mer konkreta sätt (det finns t ex en tysk krigskyrkogård en bit utanför Platanias) - i Chania kan man se både gamla kyrkobyggnader och moskéer, och den venetianska hamnen är ett måste att vandra i. Gott om restauranger finns det också, och de har inkastare, så besökare får vara beredda på att behöva säga "No" många gånger. Säg inte det svenska "Nä", för det låter som "Ja" på grekiska.

Vi åkte minitåg upp till bergen, och besökte bland annat en kyrka inuti en grotta och en vinodling (där vi fick provsmaka hembränd Raki - trots de svenska gårdsförsäljningsmotståndarnas nidbilder uppstod inget fylleslag bland de besökande turisterna), och vi tog en tur genom en av Kretas större canyons. Fritidsresor anordnade även längre resor till exempelvis Knossos, men dessa ansåg vi var för dyra (54 euro per person, och då tillkommer inträden på museum osv).

Sammanfattningsvis hade vi det väldigt mysigt och bra. Platanias är perfekt för den som vill ha avkoppling och värme. Det är en lugn och avslappnad atmosfär, inget partyparty-ställe, och grekerna är i regel extremt vänliga och tillmötesgående.

Har läsekretsen mot förmodan några frågor så är det bara att ställa dem, så ska jag försöka svara.

fredag 2 september 2011

William, it was really nothing

Vår hjälte visar upp en restaurang vars namn för tankarna till en mycket uppskattad tv-serie. Sedermera delar han även ut poäng.

Det kommer mer om bröllopsresan, men jag kan inte undanhålla vissa läsare denna bild:



Restaurang Adama (Platanias, Kreta) får 2,5 kolonier av 5 möjliga. Bra käk, dock utan det lilla extra. Plus i kanten för trevlig personal. Och namnet då. Trots att de inte hade några som helst Battlestar Galactica-referenser i övrigt (möjligen att det fanns toast då).

torsdag 1 september 2011

Oh, but hes' back.

Ursäkter, ursäkter...

Men han har samtidigt en hel jävla massa att ta tag i, så ett blogginlägg om resan dröjer en dag eller två. Mmkay?