Nu när det faktiskt verkar som jag klarat tentan, och det är iallafall nästan två månader till nästa, så hoppas jag kunna skriva och skapa lite på min fina spelvärld igen.
Det är inte så viktigt rent spelmekaniskt, men det underlättar en hel del för mig att kampanjvärlden har ett namn. Inte minst kan jag tagga inlägg här på bloggen med namnet (den enda tagg förutom "livet och diverse andra fasor" jag har tänkt tillåta), och när jag gör kartor och skriver beskrivningar är det inte dumt om invånarna har ett namn på den värld de vistas i.
Ja, ni ser vart detta är på väg. Kampanjvärlden kommer heta Althari, efter den gamla dikten Waltharius. Jag gillar originalnamnet, men samtidigt kändes det lite för "latinskt" för en subartisk kampanjvärld med tydliga nordiska inslag. Således Althari.
Kampanjvärlden kommer f ö bli mindre - geografiskt - än vad jag planerade från början. Då var den nämligen tämligen gigantisk. Jag lägger hellre ner krut och kraft på detaljer inom ett mindre område, än att behöva göra mer svepande och generella beskrivningar av mängder av områden som rollpersonerna kanske aldrig ens kommer besöka.
Men allt annat står fast. Spelarna kommer utgå ifrån Östra Oesis, trollen är i princip spikade, och världen är som den är. Den närmaste månaden eller så kommer jag försöka skriva som satan, och få ihop en fungerande kampanjvärld som håller för många spelsessioner (om än inte i oändlighet), och sedan... ja, sedan är det bara att börja skriva äventyr också!
PS.
Rubriken är en referens till "What's your name?" av Depeche Mode. Spotify | Youtube
Är för övrigt inne i en - högst oväntad - Elton John-period. Detta hänger intensivt samman med att han är huvudansvarig för filmmusiken till "Gnomeo & Juliet".
Det ska erkännas, jag hade hört en del dåliga saker om den filmen innan, så jag började titta på den med låga förväntningar. Kanske var det just därför jag tyckte den var helt okej. Faktiskt. Den är skitsnyggt gjord. Handlingen är visserligen formulär 1A, men där finns några bra sidokaraktärer och en del grejer som fick åtminstone mig att skratta (i synnerhet reklamen och beställningen för gräsklipparen "Terrafirminator" (vars röst görs av Hulk Hogan)).
Gillar du animerade filmer och/eller Shakespeare, så tycker jag den kan vara värd en titt. Mitt betyg: 3 av 5.
PS.
Rubriken är GIVETVIS en referens till Elton Johns superhit "Saturday Night's Alright (For Fighting). Spotify | Youtube
You know the drill. Bloggägaren har hittat något jättekul och bra, och vill göra samma sak. Visst är det tragiskt? Skicka pengar.
Snubblade in på bloggen Kollaps!. För att göra en lång och underhållande historia kort och tråkig så kan man väl säga att det är en blogg som drevs av Andreas Jismark (grundare av bandet April Tears (Spotify)) innan han bytte blogg och sedan bytte blogg igen. Smålandsbördiga Musiken som April Tears, från Tranås ("mest känt för Hyland och Pälsindustri. Idag lever inga av de två."), skapade har man förfestat till en del under åren.
Iallafall, i den här nedlagda bloggen finns flera inlägg som beskriver hur det såg ut när bandet precis startat igång, och om Tranås under det tidiga 90-talet. Mycket underhållande, särskilt listan på de 10 mest dråpliga ögonblicken i Tranås lokalbandshistoria.
Jag har aldrig satt min fot i Tranås. Men jag känner igen en hel del av karaktärerna och beskrivningarna av samhället. Det kanske är något med småländska samhällen och 90-talet, vad vet jag.
Hur som helst, så blev jag rejält sugen på att starta en blogg som beskriver uppväxten i min gamla hemby. Det skulle i så fall vara ett samarbete mellan mig och flera andra i min generation, det vill säga att vi blir flera skribenter på bloggen. Mitt långtidsminne är dessvärre permanent nedsatt på grund av att jag lär mig nya saker hela tiden, så jag kommer behöva de andras input för att minnas detaljer. Trekanten, som byn heter, rymmer många speciella karaktärer och händelser - särskilt från 90-talet. Om allt går i lås, så hoppas jag en sådan blogg kan startas upp under våren.
PS.
Rubriken är en referens till Wannadies gamla hit "My home town". Spotify | Youtube
Reminiscens kring en svunnen tid av floppy discs på 880kB,
extra drives (DF1) och handfasta metoder för vidareladdning.
Tog hem en Amiga-emulator häromdagen. Suget efter nostalgi blev mig övermäktigt. Tack och lov är vi gamla Amiga-nerds många, så det finns gott om resurser på nätet.
Amigan var för övrigt en fantastisk liten maskin. En dator gjord primärt för spel och musikskapande. Disketter på blott 880kB, men ofta räckte en eller två disketter för ett helt (relativt stort) spel. Med en extra drive (det var så vi kallade externa diskettstationer back in the days) var man ofta garanterad att slippa byta diskett överhuvudtaget. Med vissa undantag, jag minns exempelvis att Monkey Island 2 låg på tolv (!) disketter.
Internminnet låg på mastiga 512kb. Klockfrekvensen på ofattbara 7,09 Mhz. Upplösningen var 640x240, 6-bit color (64 färger alltså!) vid 25 frames per second.
Amigan kom i en brytpunkt mellan gamla tidens ångmaskins-datorer och den "moderna" hemdatorn. Att den var lite egen ibland, som datorer förr kunde vara, hörde till. Experter visste exakt vart på datorn man skulle rikta ett slag för att få igång en avstannad laddningsprocess (strax under lamporna som idikerade ström och processorverksamhet). Handfast och bra!
Ett av mina absoluta favoritspel (jag ägde en Amiga 500+, med en hel megabyte internminne) var Wings (1990) från Cinemaware - det legendariska spelföretaget bakom bland annat Defender of the Crown, It Came From The Desert och mycket annat. Man spelar som en pilot i engelska flygvapnet under första världskriget. Man skapar själv sin pilot i början, ser till att han får sina "Wings" vilket möjliggör värvning till den legendariska No. 56 Squadron RAF.
Förutom själva spelmekaniken, som är imponerande för att vara år 1990, lyfter spelet ytterligare av det faktum att man får följa skvadronens liv vid sidan av själva krigandet. Spelet förs nämligen framåt av skvadronens gemensamma flight journal, som ens karaktär själv är ansvarig för. Innan varje uppdrag (230 unika uppdrag!) kan man således läsa ett kort inlägg om livet på flygbasen, stort som smått, om tragedier eller glädeämnen. Det ger en extra dimension och atmosfär till spelet.
Här en recension som får med det mesta. Eftersom den är på tyska är det ett utmärkt tillfälle för lite uppfräschning av diverse subjektiv, dativ och glosor. Ni kan tacka mig sedan:
En grej med många Amigaspel var förresten att de var fruktansvärt roliga/fjantiga - även när grundspelet kunde vara tämligen seriöst. Det bästa exemplet jag kommer på är North & South (1989), ett krigsspel satt i amerikanska inbördeskriget, som mellan slagen är en orgie i fåniga ljudeffekter.
Kolla vid huvudmenyn, ungefär 50 sekunder in:
Ett spel som jag inte spelade riktigt lika ofta var Rock Star Ate My Hamster(1988). Medan jag spelade Wings långt in på 2000-talet, så spelade jag nog aldrig RSAMH efter att jag fick min första PC år 1995. Märkligt nog så minns jag fruktansvärt mycket detaljer från spelet ändå, inte minst musiken och ljudeffekterna.
RSAMH är relativt rakt på sak. Cigarrbolmnade Cecil Pitt och hans slyngel till sidekick Clive startar ett rockband. Du väljer hur många (1-4 medlemmar) som ska vara med, och vilka rockstjärnor du vill ha med, och vad bandet ska heta. Det finns många stjärnor att välja på, och de är alla parodier på dåtidens stjärnor. Bland annat finns Eddy Quicksilver (mystisk lik Freddie Mercury till utseendet), Dorrissey, Maradona, Rick Ghastley, By George, Mince, Kate Bushed, Bill Collins, Tina Turnoff med flera.
De olika stjärnorna kräver olika höga löner alltefter förmåga och berömmelse. Målet med spelet är att bandet ska sälja 4 guldplattor på ett år. Man kan turnera, träna, försöka sig på publicity stunts (vilket är högt spel, för ibland handlar rubriken om att en av bandmedlemmarna dött (exempelvis "Rock star dies in nuclear war!")). Man kan givetvis också spela in ett album (som man får döpa själv), som man sedan kan släppa, tillsammans med singlar (som man får döpa) med tillhörande videos (vars innehåll man kan påverka).
Banden man konkurrerar med på topplistorna är också parodier av dåtidens storheter. TheRent Shop Boys exempelvis. Här är en recension av detta relativt simpla, men rätt roliga, spel (Amigaversionen börjar vid 6:20 ungefär):
Var spelen bättre förr? Rent objektivt kanske inte. Men de här tidiga spelen har en viss charm. Det var inte blodigt allvar. Det var tramsigare. Det var kanske inte bättre spel, men i vissa fall var de kanske roligare.
PS.
Inläggets rubrik är från den fantastiska låten Eighties av Killing Joke från 1984.
Vår sjuke hjälte lär sig grejer och delar med sig av helt ovetenskapliga kurer.
En fördel med att insjukna i något besvärligt och smittsamt, men inte totalt handlingsförlamande, är att man kan läsa. Den här förkylningen är något i hästväg, men jag har åtminstone kunnat läsa ett par hundra sidor kurslitteratur om makroekonomi. Just denna eftermiddag har ägnats åt begreppet "Aggregate demand".
Oavsett hur det går på kommande tentor så känner jag åtminstone att jag lär mig saker om hur världens hjul snurrar. Jag har aldrig tidigare reflekterat över vad pengar är eller kedjereaktioner såsom hur budgetunderskott skapar efterfrågan på kapital, vilket driver upp räntorna, vilket gör det ännu dyrare för stater att låna pengar.
Men det är inte därför jag skriver detta inlägg. Nej, nu skriver jag för att dela med mig av ett recept jag fick till mig av bekantskapen Peter på Twitter. Receptet är mot förkylningar, och han beskrev det så här:
Värm en mugg rom till ca 60 grader, tillsätt honung. Avnjut => Frisk.
Sounds simple enough. I går kväll, när jag var som allra jävligast och förkylningen verkade vara på väg att bli både bihåleinflammation och öroninflammation, så testade jag. Rom är dock finsprit för undertecknad, men lyckans fé (eller skogstroll, eller vilket väsen man nu ägnar sin vidskeplighet åt) log emot mig, ty i kylen fanns en dryck som jag normalt sett aldrig får någon användning för:
Endast en äkta tok skulle ge sig på att dricka detta rent (med andra ord skulle jag kunna druckit det rent, för en sex-sju år sedan), varför jag spädde det med ungefär 4 delar vatten. Sedan värmde jag på detta i en kastrull, tillsatte en rejäl matsked honung, som fick lösas upp. Slutprodukten blir nästan det som österrikarna kallar Jägertee, och ta mig fan, om det inte tog!
I dag är jag visserligen snuvig, men jag känner ingenting av bihålan eller örat. Imorgon räknar jag med att kunna gå till jobbet. För säkerhets skull har jag upprepat proceduren och kuren. Om det finns någon sanning i den gamla teorin "ju äckligare medicin - desto bättre verkan" så lär det funka, och då lär jag vara kärnfrisk imorgon.
Det kanske ter sig något ointressant att läsa om en galnings experimenterande med vätskor, men kunde August Strindberg lyckades skriva en hel bok (Inferno, finns gratis på iBooks) om vansinniga alkemiska utflykter så kan väl jag skriva ett inlägg i samma riktning? Va? BAH! *fnys* *atjoo*
Nå, nå, ni kanske tycker jag är en himla jävla latröv som inte skriver här sådär jätteofta va? I själva verket har jag fullt upp. Om drygt en vecka är det tenta på makroekonomi-delen, så jag pluggar förbannade formler och termer för fullt. Dessutom är det massa annat elände som håller en vaken om nätterna, som NHL och republikanernas primärval i Iowa exempelvis.
Planerar därtill en konferens nästa helg, som krockar med en himla massa annat skoj egentligen. Plus det vanliga, livet och diverse andra fasor.
Jag har läst ut en av böckerna jag fick i julklapp; Brave New World av Aldous Huxley. Omdöme: möcke bra. Det är en dystopi, men inte av det vanliga slaget. Huxley presenterar istället en värld som metodiskt eliminerat allting som kan störa folks glädje. Konst, kultur, religion, smärta, åldrande... det är på många sätt ett troligare framtidsscenario än Storebrorssamhället.
I Huxleys värld bryr sig ingen om det gamla. Historien börjar med Henry Ford. Alla är sedan bäbisåren betingade att älska allting nytt och förakta gamla saker, eftersom det är bäst för staten och konsumtionssamhället. Christopher Hitchens jämför 1984 med Brave New World så här:
"Orwell's was a house of horrors. He seemed to strain credulity because he posited a regime that would go to any lengths to own and possess history, to rewrite and construct it, and to inculcate it by means of coercion. Whereas Huxley ... rightly foresaw that any such regime could break but could not bend. (...) For true blissed-out and vacant servitude, though, you need an otherwise sophisticated society where no serious history is taught."
Har du inte läst Brave New World så rekommenderar jag att du gör det. Den är inte speciellt lång, den har ett tilltalande språk, och den väcker en hel del intressanta frågor som - trots att den alltså skrevs 1931 - är högst aktuella än idag. Man kan få låna den av mig, om man vill.
Tillfälligheternas spel, eller en ond konspiration från universum?
I går såg jag Nostalgia chicks video med de, enligt henne, 10 sämsta/värsta Disney-uppföljarna. Innan jag beskådade detta hade jag ingen aning om att exempelvis "Den lilla sjöjungfrun 2" eller "Askungen 2" fanns.
I dag, efter att jag nästan återhämtat mig från det sedvanligt stenhårda nyårsfirandet (och en baksmälla som bara kan beskrivas som episk), så stannade vi till hemma hos frugans syster för lite familjehäng och käk. Barnen ville att jag skulle titta på film med dem, och gissa vad som stod på repertoaren?
PS. Nu såg jag visserligen inte hela filmen. Men jo, den var väl inte någon höjdare, samtidigt var den ändå inte riktigt så usel som jag fruktade. DS.
PS2.
Man måste iallafall beundra Disney för hur skickligt de etablerar sina karaktärer hos barnen. Småtjejerna sa aldrig att de ville titta på "Den lilla sjöjungfrun 2", de sa "vi vill titta på Ariel!". När reklam för "Skönheten och odjuret" visades innan själva filmen sa minstingen "Det är Belle! Den har jag!".
