lördag 25 augusti 2012

Murder, he wrote (about)

Mord, här var det mord! Kom och läs om mord! Det ska erkännas att er käre bloggare är rätt intresserad av att läsa om mord och mördare. Intresset blommade upp på allvar först för några år sedan, annars är det mycket möjligt att jag sökt en karriär i det polisiära, kanske som kriminolog eller någon annan form av researcher inom brott och gärningsmän.

Jag är barnsligt förtjust i mordgåtor och gärningsmän. Jag spelar mer än gärna snokarspel som LA Noire, Police Quest eller Ace Attorney-serien. Jag har haft fester med mord-tema, med dödsmördar-quiz och allt. Sen läser jag en massa, både i böcker och på nätet, och jag vågar faktiskt påstå att allt läsande gett mig en bättre inblick i en massa saker; inte minst historia och samhällskunskap.

Nu råder det ingen brist på personer som delar mitt intresse. Mycket har skrivits och spekulerats kring kända mördare som Jack the Ripper, Ted Bundy, John Wayne Gacy, Ed Gein med flera. Det är förstås intressant att läsa om, men kanske mindre spännande att skriva om. För ett par år sen skrev jag lite, i min andra blogg, om Alfred Ander - den siste som avrättades i Sverige. Det var intressant just för att det är ett stycke nästan bortglömd historia.

Nu ska jag återigen lyfta på historiens dammiga lock och skriva om svenska mördare - nämligen Sveriges värsta massmördare och Sveriges första kända seriemördare.

Först själva definitionerna, så det är utrett: En massmördare är någon som mördar minst tre människor vid ett och samma tillfälle. En seriemördare är någon som mördar minst tre olika människor vid olika avgränsade tillfällen.

Sveriges värsta massmördare? Fjärdingsmannen - en slags polis light - Tore Hedin. I dagarna är det 60 år sedan han tog livet av 9 personer (inklusive sig själv) i de så kallade Hurvamorden. Men redan 1951 begick han sitt första mord, då han rånmördade en kvarnägare som han spelat poker med. Som fjärdingsman föll det på honom själv att utreda kvarnägarens död. Han anlitade bland annat ett medium. Av förklarliga skäl förblev det mordet ouppklarat tills Hedin så småningom erkände.

Året efter begick han alltså det största massmordet i landets historia, då han hade ihjäl sina föräldrar, åkte till det ålderdomshem där hans fästmö arbetade, slog ihjäl henne och sedan tände eld på hemmet. Den bakomliggande orsaken var att hans fästmö brutit förlovningen och anmält honom för misshandel, vilket lett till att han blivit uppsagd från sin tjänst som fjärdingsman. Detta dubbla slag - plus skuldbördan för mordet året innan - påstås allmänt vara de utlösande faktorerna till massmordet. En del personer längtar tillbaka till 1950-talet, men allt var verkligen inte frid och fröjd på den tiden.

Hedins avskedsbrev förtjänar att nämnas, för det är här som Hedin både erkänner morden och förklarar sina motiv. Föräldrarna ska han exempelvis slagit ihjäl för att de skulle slippa skammen över vad han tidigare gjort och nu tänkte göra. När polisen hittade brevet i Hedins bil som stod parkerad vid en sjö så fann de inte hans kropp. Men han var vänlig nog att lämna en ledtråd.
"Men min övergivna bil har ni hittat nu och det är ju ändå något och vill ni gissa en gåta så leta i det våta ifall ni tror att jag är där."
Så småningom fann man Hedin i sjön. Som så många andra massmördare avslutade han sitt besinningslösa dödande genom att ta sitt eget liv.

Eftersom bloggen är tämligen kulturell av sig vill vi nämna tv-filmen Hurvamorden (en del av filmserien Skånska mord, ett annat exempel är filmen Veberödsmannen) som handlar om just dessa händelser. Tore Hedin spelas av ingen mindre än Ernst-Hugo Järegård, som i denna scen gör en monolog av Hedins självmordsbrev:



Sveriges första kända seriemördare var kyrkoherden Anders Lindbäck. När han år 1861 fick jobbet som kyrkohede i Silbodals socken i Värmland så fann han att socknen hade stora utgifter för fattigunderstöd. Bygden hade många fattiga. Detta löste Lindbäck på ett väldigt mordiskt sätt; nämligen genom att blanda arsenik i de fattigas nattvardsvin! Kyrkoherden hade ett slags portabelt "resekit" med nattvardsvin, som han kånkade runt i socknen, även till fattighjonen. Ibland blandade han arseniken i något annat, exempelvis mediciner.

Två fattighjon föll offer för Lindbäck, men att fattighjon avled var inget som någon vid denna tid fanns speciellt märkligt. Men när en handlare Lysén - inneboende hos Lindbäck - dog under mystiska omständigheter och dessutom visade sig efterlämna en mindre förmögenhet med kyrkoherden som förmånstagare så tog misstankarna fart. Släktingar till handlaren begärde obduktion och man konstaterade att Lysén blivit förgiftad. Så rullades allt upp, under rättegången erkände Lindbäck både mordet på Lysén (han hade blandat arsenik i handlarens gröt) och på fattighjonen.

Arsenik, förresten, är kanske historiens mest kända gift, och har länge varit en populär ingrediens hos mordlystna individer. Sin höjdpunkt hade arseniken vid tiden kring renässansen. Symtomen vid arsenikförgiftning liknar de vid kolera, en vanlig sjukdom på den tiden. Giftet blev så populärt vid hoven och i de fina salongerna att det sedermera gavs smeknamet "inheritance powder". Men även utanför Europa hade man upptäckt arsenikens förträffliga dödlighet, och i exempelvis Korea så var arsenik en del av den giftcocktail som serverades dödsdömda adelspersoner.

lördag 18 augusti 2012

The Hanged Man

"Jo, det VAR han! Nämen va f..."
Dessa bevingade ord fälldes igår i mitt hem, av ingen mindre än mig själv. Vill du inte veta varför, så kan du väl sluta läsa nu - här är en länk som leder bort härifrån.

Varför man är rädd för vissa saker är svårt att veta. Som barn fruktade jag Madame Medusa från Bernard & Bianca över allt annat. Jag blev även hysteriskt rädd för en animéfilm (eller serie?) jag såg på 80-talet som handlade om vampyrer. Numera är det mer sällsynt, men en riktigt bra skräckis får förstås upp pulsen, liksom vissa spel, även om jag inte spelar skräckspel själv så har jag sett tillräckligt med videosekvenser från dem för att veta det.

In swedish då? Jodå. Få saker har skrämt mig lika mycket som en scen ur filmen Söndagsbarn från 1992. Jag kan inte ha varit mer än 12-13 år när jag såg den, men jag såg den inte på bio. Förmodligen sändes den i SVT någon gång kring 1993. Filmen - manus av Ingmar Bergman och regi av Daniel Bergman - är ett familjedrama som utspelar sig på 20-talet och som kretsar kring pojken Pu.

Vid ett tillfälle får han höra berättelsen om urmakaren som hängde sig i skogen. Efter lite ytterligare efterforskningar hos tjänstefolket får han veta dels att den som besöker en plats där någon tagit livet av sig - i synnerhet i skymningen - kan få svar på många frågor, och dels att det främst är så kallade söndagsbarn (födda på en söndag) som kan se spöken.
Pu får också höra historien om varför urmakaren tog livet av sig, och i denna svartvita sekvens får man se hur urmakaren (spelad av en skådis jag kände igen, men inte riktigt vågade placera) blev galen. I korta drag på grund av en förhäxad klocka vars pendel började bete sig konstigt, visa fel tider, slå för många slag, och som visade sig innehålla ett skogsrå med mera elände.

Vad gör då pojkjävlen? Jo, han tillåter sig ha en drömsekvens, det är vad han gör! Där han går ut i skogen ensam i skymningen, stannar vid träden där urmakaren ska ha hängt sig och vad ser han där? JO, BARA DET LÄSKIGASTE NÅNSIN I SVENSK FILM!

Fritt svävande i luften hänger urmakaren, vilt stirrande med sina döda ögon. Pu frågar "När ska jag dö?" men får inget svar, urmakaren bara stirrar. Sen skriker han samma fråga och då... då börjar urmakaren svänga, fram och tillbaka, fram och tillbaka, som en pendel, lika vilt stirrande med döda ögon, samtidigt som munnen börjar öppna sig till ett leende jättegap, han pendlar, pendlar och stirrar vansinnigt på den lille Pu och en ihålig röst som från helvetet självt säger... Alltid.

Ja, det var iallafall så jag mindes scenen. Nu när jag, efter sisådär 20 år, sett den igen så stämmer mina minnesbilder nästan perfekt. Det säger kanske lite om hur det etsade sig fast i mig. Fy fan så vidrigt. Iallafall så framgick det att skådisen som spelar urmakaren heter Carl Magnus Dellow. När jag läste det så ringde det en klocka och... jo. Det är snuskprällen från Snutarna. Herrejävlar, så bisarrt.



Otäckt? Ändå gör stillbilden inte scenen rättvisa.

fredag 17 augusti 2012

Stöd utvecklingen av Wings: Director's cut

Jag har skrivit om spelet Wings förut, i mitt inlägg om den fantastiska Amigan. Spelbolaget bakom Wings, Cinemaware, har legat i någon slags dvala sedan sin senaste release (Robin Hood: Defender of the crown) år 2003.
Men jag har tittat in på deras sajt då och då. Jag hade emellertid helt glömt att jag faktiskt prenumererar på deras nyhetsbrev - vilket inte är så konstigt med tanke på att det var ganska länge sedan det kom några nyheter.

Men så igår trillade det in ett mejl, med fantastiska nyheter: Cinemaware är i full färd med att skapa Wings: Directors cut, vilket är en upphottad, utökad, version av det klassiska flygarkad-spelet från 1990. För Wings var aldrig en flygsimulator, det var ett actionspel med känslomässigt djup. Som så många av Cinemawares andra spel lyckades de skapa en miljö man vill återuppleva.


Den krassa verkligheten för flygarna i första världskriget - och därmed för dig själv i spelet - blev snabbt uppenbar. Du skapar en pilot, ger honom ett namn och fördelar ut lite poäng på fyra olika grundegenskaper (som man blir bättre i allt eftersom man utför uppdrag), gör ditt övningsuppdrag och får dina "Wings" (flyglicens) och anländer till skvadronen. Colonel Farrah tar emot på HQ:
"Think you're a flyer, Kid? Right now you're a scribe. You'll pick up the company journal where your predecessor left off. He thought he was a flyer, too."

Det är svårt att förklara, men när man flugit några uppdrag för 56th Aerosquadron, blivit utskälld av Colonel Farrah för att man nödlandat med avsikt för att klara livhanken, följt livet på flygbasen genom den gemensamma "dagboken" som är flygjournalen... så fastnar man. Jag började faktiskt bry mig om hur det gick för de andra piloterna, trots att man aldrig interagerade med dem utanför själva uppdragen. De var bara ett namn på en "pilot roster", men man följde deras framgångar, och led när en pilot man flugit med många gånger blev dödad i strid. Vilket hände, förr (oftast) eller senare.

Spelvärlden lyckades fånga in en, och man såg ivrigt fram emot nästa uppdatering i journalen för att få veta mer om livet, en del av de andra karaktärerna, och vilket uppdrag som gällde för dagen.

Därmed inte sagt att spelmekaniken var dålig. Tvärtom, den var fantastisk för sin tid, vilket bidrog till framgången. Men miljön var det som verkligen lyfte spelet. Cinemaware gjorde, som deras namn antyder, tämligen filmiska spel med en lite speciell "tecknad" grafik, och lyckades allt som oftast skapa en "egen" stil. Storyn och miljön var lika viktiga som spelmekaniken, vilket var väldigt ovanligt vid den tiden.

Och nu tänker Cinemaware alltså göra en nyversion, med upphottad grafik och musik, och med extra innehåll (fler uppdrag, fler journalinlägg osv). Men de behöver hjälp med finansieringen, och det ska ske genom crowdfunding. De har gjort en Kickstarter-kampanj, där de ber om "pledges" för att finansiera utvecklingen av spelet. Teamet postar uppdateringar med förhandstittar, och jag måste säga att den nyligen presenterade stillbilden från den 3D-renderade flygstriden ser helt jävla magisk ut.

Deras mål är att få ihop 350 000 dollar på en månad. Det är ett tufft mål, men jag tror de kan klara av det, inte minst när det blir mer allmänt känt bland gamla Amiga-nördar att kampanjen är igång. Spelet tycks ha varit enormt populärt i Tyskland, och det är ju en ganska stor marknad.

Jag har pledge:at 50 dollar. Det garanterar mig en nedladdningsbar version av spelet, plus lite digitalt extramaterial. Hade jag haft råd så hade jag pledge:at 10 000 dollar, för då får man hur mycket bonusmaterial som helst, plus en rejäl credit i själva spelet!

Så. Vill stödja nyproduktionen av ett klassiskt spel? Vill du hjälpa Cinemaware bevisa att det finns en efterfrågan på spel av den här typen? Då tycker jag du kan bidra med några dollar. Om inte annat så kommer du ha min eviga tacksamhet, oavsett om spelet blir av eller ej.


måndag 13 augusti 2012

Tanzdiktator

Den senaste tiden har min musiksmak radikaliserats. Det är trevligt. Än så länge. Jag upptäcker ny elektronisk musik; hård, aggressiv och upptempotysk industrisynth men även mjukare ambienttramsigt sköngung. Jag hade påbörjat en liten lista av mer typisk, välkänd, kommersiell, elektronisk musik (Depeche, PSB, osv) när min gode vän mr Flow la upp den otroligt nostalgiska musikvideon till Faderheads låt "Fistful of Fuck You" på fejjan.



Videon är väl möjligen bättre än låten. Men hur som helst så spöar Faderhead i denna video upp andra band som Combichrist, And One-Steve ("Panzermensch") och Aesthetic Perfection. And One kände jag till mycket väl innan jag såg videon, de andra två hade jag bara hört talas om.

Aesthetic Perfection var en trevlig bekantskap. Min favoritlåt:


Via diverse konstiga vägar hittade jag t ex bandet Patenbrigade: Wolff och deras melodiösa, men ändå tunga, låt "Mauerradio":



På den vägen är det. Spotify har en halvhygglig "Related artists"-funktion, som ledde mig vidare från framförallt Aesthetic Perfection till en mängd andra band. Jag fortsatte och fortsatte...

... tills jag hade en jättefin playlist, ännu finare än den var innan. Den är förmodligen inte färdig - en riktigt bra playlist blir väl aldrig det? Alla måste lyssna. LYSSNA DÅ!

fredag 10 augusti 2012

The black knight always triumphs!

The Dark Knight Rises. Ja, nu är det dags. Efter att ha bevittnat denna nästan-mastodontfilm två gånger på stadens största bioduk känner jag mig redo för något slags omdöme. Vi börjar med det enklaste, vilket är betyget, och går sedan in på det tröstlösa tröskandet av varför betyget är som det är.

Betyg: 5 av 5.

Varför?
Först och främst är det en rätt svag femma. Jag tycker fortfarande att The Dark Knight var ännu bättre. Efter att jag sett The Dark Knight Rises första gången lutade jag åt en fyra i betyg, för det fanns en del luckor i storyn som jag såg som svagheter. Ett flertal av dessa har bl a Doug Walker pekat ut i sin recension. Men efter andra gången, då jag verkligen försökte koncentrera mig på alla händelser som jag tidigare inte riktigt fått ihop, så måste jag höja betyget.

SPOILERS fr o m nu

Batman har inte synts till på åtta år, och Bruce Wayne är en krympling som dragit sig tillbaka till östra flygeln på Wayne Manor. Efter alla år som Batman har han inget brosk i sitt vänstra knä, ärrbildning på inre organ och hjärna, slitna leder och är i allmänt uselt skick. Men vissa händelser får honom till sist att ändå dra på sig dräkten igen, för att rädda Gotham från ett helt nytt hot: Bane.

Men det går, milt sagt, åt helvete. Bane ruinerar Bruce Wayne och slår halvt ihjäl Batman, han bryter faktiskt ryggen på honom. Därefter lämnar han honom i ett fängelse någonstans i nedre Asien (i någon tidigare Sovjetstat, är min tolkning) att ruttna, medan Bane avser förinta Gotham en gång för alla. Det som jag inte fick ihop riktigt tidigare - och som Doug Walker bygger mycket av sin kritik på - är att Banes plan inte är begriplig. Varför inte bara spränga Gotham med neutronbomben han kommit över genom att typ ta över Wayne Enterprises om det är målet med alltihop?

Tja, det förklarar ju faktiskt Bane rätt tydligt: som uppväxt i ett fängelse har han lärt sig att det inte kan finnas sann förtvivlan utan hopp. Därför vill han ge invånarna i Gotham hopp, innan han spränger dem i bitar. Break their spirit! Alla vet att det finns en bomb, men det är inte allmänt känt att kärnan håller på att brytas ner och att bomben kommer smälla efter fem månader - oavsett vad Bane eller någon annan gör. Hoppet om en räddning som aldrig kommer att komma är själva poängen, ja, plus då att han vill fullfölja Ra's Al Ghuls öde.

En annan grej som Walker lyfter är det konstiga i att de sätter "Catwoman" i ett manligt fängelse, men även det förklaras i filmen. Under The Harvey Dent-act så är det tillåtet med "blandade kön" på fängelserna, om situationen kräver det, och hon har brutit sig ut från kvinnofängelser förr, så... vad är problemet?

Storyn håller - i min mening - alltså visst ihop någorlunda. Det finns fortfarande luckor, men de är inte speciellt stora eller störande. Det finns också ett par nuking the fridge-ögonblick i filmen. Jo ja, det är en film om en man som klär ut sig till fladdermus och spöar skurkar, men till och med i en sån film kan man nå en punkt då man som åskådare bara vill skrika "I call bullshit on that one!". Det gäller i synnerhet hur de fixar Bruce Waynes trasiga rygg.

De luckor som ändå finns, och det faktum att jag var tvungen att se den två gånger för att allt skulle bli mer begripligt, är anledningen till den svaga femman. Men det är ändå en femma, och efter att ha bitchat om filmens svagheter ska jag nu komma in på det som faktiskt är bra, nämligen i princip allt annat.

Det är en otroligt snygg film. Skurkarna är fantastiska, både Bane och "Catwoman", kanske framförallt den sistnämnda, som har den bäst/mest intressant skrivna rollen. Bruce Waynes och Alfreds relation, hur den trasas sönder, är hjärtknipande. Christian Bale är stabil, det är han alltid, och han gör det mycket bra, både som Batman och Bruce Wayne. Det finns humor och värme. Jonathan Crane gör ett mycket underhållande litet "gästspel". Det är en lång film, 2 timmar och 45 minuter, men det blir aldrig tråkigt. Actionscenerna och dialogerna håller högsta klass. Det är inte ofta man kan säga det om en så lång film; men det fanns ingenting onödigt i den. Snarare hade de behövt göra den ytterligare lite längre om de hade velat fylla i ett par av luckorna.

The Dark Knight Rises knyter ihop säcken på ett otroligt fint sätt. Slutet är episkt, tårdrypande och bara det värt entrépengen. Jag har inga stora invändningar mot filmen, det är prima underhållning i nästan tre timmar, och man är nästan utmattad av hur jävla... STOR filmen är.

Se den. Men se den på bio, om du kan.

onsdag 1 augusti 2012

Watch The Clone Wars, you must

Tittar en hel del på Star Wars: The Clone Wars just nu. Det är en CGI-animerad serie som ej ska förväxlas med den animerade serien Star Wars: Clone Wars. Ja, George Lucas har tydligen fått slut på sin fantasi när han ska döpa sina projekt, men lyckligtvis har han ett gäng talangfulla manusförfattare som hjälper honom med resten.

Jag gillar serien. Den är dessutom del av officiell Star Wars-kanon, dvs godkänt av Lucas själv (konstigt vore väl annars eftersom han är exekutiv producent). Jag gillar hur den så att säga ger mer kött på benen till en del karaktärer som i både originaltrilogin och i prequel-trilogin hade rätt små roller. Detta gäller inte minst de många Jedi-mästare och Jedi-riddare som typ introducerades och mördades i samma sekvens ("Execute Order 66!") i Star Wars Episode III: Revenge of the Sith.

The Clone Wars utspelar sig mellan Star Wars: Episode II: Attack of the clones och Episod III. Republiken (med sin klonarmé) tampas med Separatisterna (som har en massiv droid-armé). Nästan varje avsnitt är fristående och behandlar olika delar av konflikten, må det vara rena slag eller diplomati och politik bakom kulisserna. Många tror att animerade serier per automatik är för barn, men så är inte fallet, och särskilt inte vad gäller The Clone Wars, som klassas som PG-13 i USA ("Parents Strongly Cautioned – Some Material May be Inappropriate for Children Under 13").

Serien är faktiskt rent av mörk, emellanåt, mörkare än jag förväntat mig. I ett avsnitt torteras exempelvis en Jedi ihjäl av en prisjägare. Det får väl ändå betecknas som tämligen... icke barnvänligt? Det är inte bara karaktärerna från filmerna som begåvas med mer "kött på benen", utan även planeterna, konflikterna, varelserna, kulturerna - kort sagt hela Star Wars-universumet.

The Clone Wars innehåller även en hel del humor, inte minst från de dumma separatist-droidsen. Här är ett exempel på vad jag menar:



Jag tycker det är hysteriskt kul. Det är så dumt att det kunnat komma från någon av rollspels-sessionerna jag deltar i.

Kort sagt: är du ett fan av Star Wars måste du se The Clone Wars. Även om du "bara" är ett fan av Sci-fi så rekommenderar jag serien. Annars kanske den inte är något för dig. Din klant.