lördag 20 oktober 2012

Heart of the city (Ain't No Love)

Förändrade arbetssätt, en del skulle felaktigt kalla det för minskade ambitioner, leder till oväntat genombrott i konstruktionen av mordisk stadsmiljö.

Jag la ut ett rop på hjälp för en tid sedan. Jag borde förstått att jag inte skulle få någon sådan. Efter att ha kört huvudet i väggen ett flertal gånger med min megastora stads-setting i världen Althari sökte jag inspiration utifrån. Men som sagt, ingen hjälp fanns att finna.

Vi pratar alltså om en stad som, enligt kartan, innehåller drygt 10 000 byggnader. Den är helt jävla massiv, och även om jag delat in den i 100 olika sektioner så är det ett mastodontarbete att fylla den med innehåll. Arbetet har gått framåt, men oerhört långsamt, ja till och med frustrerande långsamt. Jag har suckat varje gång jag öppnat kartjävlen och försökt beta av några nya byggnader.

Så, för några dagar sedan, så tänkte jag Fuck this shit. Fuck it up the arse all to hell!

Sen började jag skriva istället, rakt upp och ner. Och vips går det mycket enklare. Därför tänker jag arbeta så istället. Jag skriver om platser, personer, miljöer utan att nödvändigtvis pricka in dem på en karta. Kartan kommer bli mer av en allmän referens än den massiva spelmotor jag föreställde mig.

Därmed inte sagt att det blir färre platser eller mindre valmöjligheter - på sikt.

Terry Pratchett vägrade länge göra en karta över Ankh-Morpork och Discworld. "There are no maps. You can't map a sense of humour", menade han, även om han ändrat sig de sista 10 åren eller så. Numera finns kartor både över Discworld och Ankh-Morpork.

Men när Pratchett - en person jag beundrar på mer än ett sätt - kom till den punkten att det började göras kartor så hade han cirka 20 Discworld-böcker bakom sig. Då fanns där ett innehåll, en mängd berättelser och personer, som kunde utgöra en bas för kartorna.

Lite så tänker jag mig denna stadsbyggnad. Den får ske mer organiskt än vad jag tänkte från början. I klartext: det kommer finnas mycket klart från början, men allt eftersom staden spelas så kommer den behöva fyllas på.

Att jag frångått kartan - och dess inspirationsmördande metodik - har också inneburit att jag börjat jobba med andra delar. Något jag snappade upp från D&D-böckerna jag fann på loppis var exempelvis en tidslinje över historiska händelser. När jag började skissa på världens - och stadens - historia så visade det sig ge massvis av uppslag och lite "kött på benen" för olika platser i staden.
Exempelvis är det givetvis mycket roligare om det finns en historia bakom en viss staty av en viss kejsare som står vid ett visst torg. Det kanske krävs ett lyckat slag i historia för att få veta den, men den finns ändå där och ger något av en extra dimension till staden.

Likaså har jag kunnat gå in mer på övergripande struktur. Vilka bor i staden, hur fungerar den, hur är infrastrukturen uppbyggd, varför ligger den där den gör, vem styr över vad... det är en mängd parametrar som får en stad att fungera, och just det där är mycket enklare att tänka ut när man inte plottrar ner sig i detaljer kring värdshusvärdens moral, skicket på rummen eller NPC:ns bakgrundshistoria.

Skrivandet har tagit fart, och det känns roligt igen. Mina rollpersoner kommer nog få möta väl så många uttänkta NPC:s, platser och side-quests, men de kommer också möta en stad med en historia, en stad som fungerar och som hänger ihop, där många stora och små komplotter väntar dem. Det är inte kattskit.

PS.



DS.


PS 2.
Jag tar förstås tacksamt emot tips på bra NPC:s, platser och miljöer även fortsättningsvis. Goda idéer är goda idéer, även om man arbetar på ett nytt sätt.
DS 2.

lördag 13 oktober 2012

Our ship of freedom Arcadia, lift off!

Reflekterade aldrig över texten på den tiden det begav sig. Och då såg jag ändå Arcadia of my Youth (engelskdubbad, fick den på VHS på 80-talet som kompensation efter att en kompis lillebror haft sönder ett Cyborg 009-band för mig - ett så kallat uppköp) massvis av gånger.

Texten är ju liberal!



(tolkat och nedskrivet av mig själv)


I'll never be content with sorrow, or thoughts of yesterday.
I'll spread my wings to meet tomorrow, and simply fly away
A life's too short to spend in waiting, for time to take its toll,
instead I'll spend it celebrating, the freedom of my soul

The road I walk may be of gravel, and on a bed of stone,
but I know every day I travel, my future is my own
So here's goodbye to all the sorrows, that are yesterday
I'm on my way to meet tomorrow, solitude the price I pay

To be free
without a care
to live a life
no matter where
to truly see
and be aware
take on
whatever's there

So there were times when it was hard
to face the night alone
but now the darkness fades away
and here I stand
to greet the brand new day

To be free
without a care
to live a life
no matter where
to truly see
and be aware
take on
whatever's there

So there were times when it was hard
to face the night alone
but now the darkness fades away
and here I stand
to greet the brand new day

Get on the floor

Är allvarligt tokgalen i den här låten. "Before all the Bad stuff", som jag skrev på Facebook.

 

Låten "Get on the floor" är från albumet "Off the wall", som rankas väldigt högt i världshistorien (nr 68 i tidningen Rolling Stones lista över de 500 bästa albumen). Albumet är dock smått bortglömt, eftersom Michael Jackson sålde ännu bättre med "Bad" och framförallt "Thriller". Själv tycker jag han kom bäst till sin rätt i såna här discodängor. Sån är jag.

Det förtjänar att nämnas att låten aldrig släpptes som singel. Det säger också något om hur starkt albumet är, och hur bra Jackson var, en gång i tiden.

torsdag 11 oktober 2012

Ett rop på hjälp

Förvirrade läsare kanske tror att hösten är här. Men då har ni alldeles fel. Det är nämligen en blogg, detta, och ingen årstid. Skäms på er!

Min unga fru har åkt iväg till Dublin, varför jag är gräsänkling och allmänt övergiven. Det ger dock en hel del tid till sådant jag inte hunnit med på sista tiden, exempelvis min monstruöst stora stad som jag bygger inför stadskampanjandet i min kampanjvärld Althari. Herrejävlar vad tid det tar. Ett tag övervägde jag att minska mina ambitioner en aning, men sen ångrade jag mig igen.

Mitt huvudsakliga problem just nu är att jag börjar få slut på idéer. En normalt funtad person kan bara komma på X antal scenarion och sidequests, eller miljöbeskrivningar, av olika barer/tempel/torg/parker etcetera. En icke normalt funtad person som jag kan visserligen komma på något fler varianter, men det tar slut till sist.

På Ölands skördefest snubblade jag över ett antal rollspelsböcker till gamla D&D, bland annat boken om Krilloan (inklusive introduktionshäftet!), som lyckligtvis gett en del inspiration. Men det kommer inte att räcka, inte på långa vägar.

Därför vill jag fråga mina miljoner fans och läsare: Har NI några roliga idéer på saker, platser, personer eller händelser som man kan använda i en gigantisk stad? Miljön är klassiskt rollspelsaktig: medeltid, så eventuella tips på cyberpunkpandor med turbolaserskateboards eller rymdresande alienknarkare undanbedes ovänligt men bestämt.

Skriv era idéer i kommentarerna. Bästa tipsen får credit genom att jag smyger in ert namn - eller nickname om ni vill - någonstans i stadens alla namngivna platser eller karaktärer.

torsdag 4 oktober 2012

Spelläget

World of Tanks är riktigt roligt. Nu har jag spelat så pass mycket att jag experience-skramlat ihop till en tier 6-vagn, och då börjar det bli riktigt intressant. I början får man ju puttra runt i extremt lättmördade småvagnar, med wellpapp som pansar och ärtrör som kanoner. Visst är de snabba, men duktiga spelare med bättre vagnar tenderar ändå att få in en träff eller två och, tja, det är väl ungefär det som behövs för att spränga smurfvagnarna i luften. Själv brukar jag behöva både 4 och 5 träffar för att få död på även den uslaste vagn, förmodligen rör det sig om en bugg...

... iallafall så brummar jag numera mest omkring i en T-150, en sovjetisk oceanångare till stridsvagn. Trots att motorn har 500 hk i grundutförandet så är dess körupplevelse som att röra sig i sirap, och motståndarsidans artilleri har bara att tacka och ta emot för ett så stort och långsamt mål. Men den tål också en del stryk, och man får väl för helvete helt enkelt lära sig att köra längs bergsväggar och bakom hus, så "arty" inte kan träffa en.

Nu har jag lyckats uppgradera till 700 hk-motorn, och det bättre kanontornet. Dessvärre pallar inte vagnen med vikten, så jag blev tvungen att skjuta upp mina planer på att skaffa den rekommenderade kanonen tills jag fixat en uppgradering av upphängningen. Det är ett evigt avvägande, men jag och mitt spelsätt tenderar att föredra kanoner med högre penetrationsförmåga än skadeförmåga (det vill säga heller lägre kaliber och större träffsäkerhet) vilket lämpar sig bättre för avståndsstrid.
Nu så här i efterhand kanske jag inte borde snöat in på de sovjetiska stridsvagnarna, eftersom de tyska verkar passa min spelstil bättre. De tyska tunga vagnarna är mer lämpade för prickskytte på avstånd, medan de ryska är tungt bepansrade monster mer tänkta för närstrid och att böka omkring i stadsmiljöer. Men äh. It is what it is.

Med den nya datorn har jag också gett League of Legends en ny chans. Min gamla dator pallade inte spelet, men jag kunde kolla på matcher online. Dessvärre kan jag slå fast att LoL inte är min kopp te. Jag körde spelets tutorial och ett par-tre botmatcher, men nej. Jag tror mitt grundproblem med spelet är att matcherna tar för lång tid, och att det är för många parametrar jag behöver lära mig. Jag börjar bli lat.

Hösten är en härlig tid, egentligen. Man behöver ingen ursäkt för att hänga framför datorn eller PS3:an. Det är bara att titta ut över den grådassiga kuststaden man bor, så har man alla giltiga skäl i världen att köra pansarvagn, eller spela virtuell NHL-hockey, istället.