The Death & Resurrection Show

Den ädla bloggen förtäljer historier från rollspelens förlovade värld.

Jag är i teorin med i totalt tre rollspelsgrupper, men i praktiken snarare två. I den ena kör vi Ironclaw. I den andra kör vi lite olika spel, men för närvarande mest Fallout PnP.

I den sistnämnda kampanjen, som alltså utspelar sig i Fallouts post-apokalyptiska värld, spelar jag en scavenger vid namn "Hederlige Harry". Han är en snabbkäftad, skrupellös och smågirig medelålders man med sinne för affärer och som ogärna lämnar några spår efter sig. "No loose ends", som han brukar säga innan han - exempelvis - skär halsen av någon som möjligen vet för mycket om honom eller om hans affärer.

Dagens session började med det intressanta faktumet att en av de andra karaktärerna i gruppen inte dog. Förra äventyret slutade med att två av gruppens medlemmar dog i en våldsam strid - båda bröder, vars syster vi letar efter, och därmed tämligen vitala karaktärer för kampanjens fortlevnad - men idag levde den äldre brodern Bill.

Anledningen? Tja, Henrik Röde hade läst reglerna, där det framkommer att rollpersonen lever ner till -6 HP, och att HP ska avrundas till spelarens fördel. Eftersom Bill fick pisk ner till -5,6 HP så blev det -5, och därmed levde han nätt och jämt.

Hans broder skulle begravas i sin hemby, så gruppen begav sig, - under vissa protester från Hederlige Harry, dit. Väl i infödingarnas by så utmärkte sig Harry genom att kränga eldvatten till byns ungdomar, något som inte alls uppskattades av de lite äldre jägarna. Smockan - eller spjutet - hängde i luften, men det hindrade inte Harry från att lite senare, när gruppen var tillbaka i staden Califo, göra upp en deal som går ut på att hans affärskompanjon Rum Joe ska leverera eldvatten till byn i utbyte mot healing powder och/eller djurhudar.

Califo, ja. Vi var där för att mellanlanda på väg till Redrock, där vi misstänker att Bills syster finns. I Redrock ska även en Mr Gray husera, och han kan veta mer om cheesypuffs, något som min karaktär - av oklar anledning för övriga - letar efter. När Hederlige Harry står i godan ro i Califos General Store för att köpa lite vatten inför resan, så får han plötsligt en revolver riktad mot sin tinning. En man som visar sig vara prisjägare har honom på kornet, och ungefär så här lät dialogen (något nedkortat):

Prisjägaren: "Hederlige Harry?"
Hederlige Harry: "Nej nej, du tänker på min bror, Ohederlige Osvald!" (slår en mycket lyckad Speech)
Prisjägaren: "Åh, jaha. Jag ber så mycket om ursäkt."
Hederlige Harry: "Varför jagar du min bror?"
Prisjägaren: "Han är efterlyst för mord, han har ett pris på sitt huvud på 500 caps."
Hederlige Harry: "Jaha ja, jag ska hålla utkik efter honom!"
Prisjägaren: "Ja, gör det. Adjö." (går mot dörren)

Hederlige Harry försöker då ridderligt och modigt att skjuta prisjägaren i ryggen, men missar rejält. Prisjägaren vänder sig något förvånad om och skjuter Harry för 5 HP i skada.
Hederlige Harry skjuter tillbaka och sätter två skott i prisjägaren (17 respektive 11 HP), som dock står upp. Prisägaren slår därefter en critical hit på Hederlige Harry, som får en kula rätt i ögat och en total skada på 36 HP (27 efter 25% reducering pga leather armor). Hederlige Harry, som har 25 HP totalt och redan var skadad för 5, hamnar på -7 och dör ihjäl.

Mina så kallade kamrater rusar då in i affären, och Röde slår faktiskt ihjäl prisjägaren. Inte som en hämnd för sin fallne kamrat, utan för att prisjägaren vägrar låta honom få plundra mitt lik.

... men ännu ett mirakel sker! När mina så kallade kamrater håller på att skriva upp statsen för min fina leather armor så visar det sig att den har en DT på 2. DR är Damage Reduction (25% på denna rustning), men DT står för Damage Threshold, vilket innebär att den automatisk absorberar de första två HP man får i skada. Man ska alltså dra av 2 HP på skadan direkt.

Hederlige Harry, som låg på -7 HP efter skottet i huvudet, ligger efter omräkning plötsligt på -3 HP och lever!

... visserligen är han drabbad av blindness, men vi fick med oss en fin doktor i detta äventyr (Rogers nya karaktär), och han kan fixa sånt. Problemet är väl att doktorn kräver vissa garantier och godhetslöften av Harry för att fixa till ögat. Huruvida detta går att lösa kommer visa sig i nästa äventyr.

Hederlige Harry är för övrigt ett minne blott även om han inte dog. Med ett pris på sitt huvud kommer han byta identitet och utseende så fort det bara går. Säg farväl till Hederlige Harry. Säg hej till Hemlige Arne, en man med ett stort skägg som döljer det mesta!

PS.
Killing Joke - The Death & Resurrection Show
DS.

Under the Iron Sky

Blogghelvetet recenserar en av årets allra mest finkulturella filmupplevelser.

We come in peace!

I går såg jag Iron Sky i Biostadens salong 4. När jag och min unga fru stövlade in i salongen pryddes bioduken av systemmeddelandet att projektorlampan behövde bytas ut. Något oroväckande, givetvis, men det var iallafall inget som påverkade själva bildkvalitén - förutom att undertexterna var lite suddiga, men vafan, man kan väl engelska. Och tyska.

Hur var då denna omtalade film, ett finsk-tyskt-australiensiskt samarbete som i stora delar finansierats av fans? Mitt korta svar: bra.

Spoilervarning utfärdas NU.

Mitt långa svar: Filmen är oerhört snygg. Då menar jag inte i första hand filmiskt, utan att scenografin är dödsläcker. På fullt allvar en av de snyggaste jag sett, Sagan om Ringen-trilogin inräknad. Om nazisterna flydde från jorden 1945 och levde på månens baksida i nutid så tror jag de skulle leva i exakt sådana miljöer som filmen presenterade. Vi som gillar steampunk och det lite mer mekaniska blir lätt förälskade i den väldigt maskinintensiva rymdbas som Iron Sky presenterar. Men enorma turbiner och transistorer, kugghjul, kablar och stordatorer till trots, så är det först när nazisterna kommer över en smartphone som de får tillräcklig datorkraft för att verkligen bli en kraft att räkna med.

Så här hade givetvis nazisternas rymddräkter sett ut, om de funnits.

Filmen utspelar sig år 2018 och USA:s president, Inte-Alls-Sarah-Palin, kämpar med vikande opinionssiffror. Inte ens tricket att skicka en expedition till månen, där en av besättningsmedlemmarna är en mörkhyad manlig modell ("Black to the moon", som kampanjaffischerna skriker ut) hjälper hennes förtroendesiffror, särskilt inte när expeditionen försvinner (på grund av nazisterna). Hennes kampanjledare är omgiven av klantar, vilket illustreras i en fantastisk scen, en ripoff av den berömda bunkerscenen i Der Untergang där Hitler skäller ut sina generaler. Så fort jag såg att kampanjledaren med skakande hand tog av sig sina glasögon förstod jag vart det bar hän, och började skratta högt. Referenshumor!

Utan att berätta mer direkt om handlingen så kan jag väl säga att det finns en hel del politisk satir i filmen. Den är inte fullt så rolig som jag hoppades, men det blixtrar till ett par gånger, i synnerhet i scenerna med FN-rådet. Actionscenerna är snygga, skådisarna är bra och Laibachs filmmusik är väldigt effektfull. Filmen har också en allvarlig underton. Framåt slutet är det inte självklart att det är nazisterna på månens baksida som är de stora skurkarna.

Filmen är alltså både en actionfilm, science fiction, politisk satir med en allvarlig underton, och ibland ren komedi. Och däri ligger väl ett av dess huvudsakliga problem. Den försöker vara lite för mycket. Kitschig, tramsig, allvarlig, satirisk och det tar på ett sätt ut varandra lite. Inledningen och slutet av filmen håller ihop, men däremellan vet den liksom inte riktigt vart den ska ta vägen. Manuset hade behövts bearbetas mera, och jag fick känslan av att man klippt bort en del förklarande scener. Det är inga problem att hänga med i vad som händer, men ibland undrar man varför det händer.

Jag hade önskat en mer utförlig beskrivning av hur nazisterna flydde från jorden 1945 och hur de etablerade sig på månen. Filmen är bara 1 timme och 33 minuter lång, så det kunde man gott lagt åtminstone några minuters flashback på. Jag hade velat se mer om deras rymdbas, om det dagliga livet, mer av det snygga och mekaniska.

Mitt betyg blir 3 månbaser av 5 möjliga. Om du får tillfälle tycker jag du ska se Iron Sky, om inte annat för att den är så oerhört snygg, för att det är en fantastisk filmidé och ett viktigt test för kollektivt finansierad film, samt för att den trots allt innehåller en del vass satir om vår värld och samtid.


PS.
Laibach - Under the Iron Sky
DS.

The Good Life

Blogghelvetet spanar in årets njutningstrender.

"Åh, äntligen fredag. Nu kan jag koppla av. Jag tänker skämma bort mig själv 

och dofta lite på diskmedlet."

"Åh den härliga doften! Sniff, sniff! Vem behöver spa, weekendresor, shopping eller mysiga middagar, jag har ju diskmedel att lukta på!"

5 timmar senare.

"MIN NÄSA SMÄLTER! VARFÖR, VARFÖR ÅH GUD VARFÖR?! I REGRET NOTHIAAAARGH!"

Några andra saker man inte bör lukta för mycket på: Lim, bensin, ättika eller din grannes röv.

PS. 

Frank Sinatra with Count Basie And His Orchestra - The Good Life 

DS.

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Foto: © UNICEF/Asselin

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.
Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

I like my skeletons

Blogghelvetets nostalgiska ådra kickas igång av asskicking metal.

Som så många andra pojkar gillade jag dödskallar och skelett när jag växte upp. Piratflaggor prydde pojkrummet perfekt. Skallar skulle sällan saknas.

Men frågan är om jag kanske gillade dem lite för mycket? När jag och min unga fru var hemma hos mina päron för påskmiddag härförleden fick jag ett grattiskort av dem. Det är ett kort som jag (mamma) gav till min moster och hennes man på deras bröllopsdag år 1985. Jag har givetvis målat... en dödskalle! En perfekt bild för att gratta ett par på bröllopsdagen!

Nu ville förstås moster återgälda tjänsten, så jag och frun fick det i retur, med grattishälsningar från dem, sådär 27 år senare. Löjligt roligt. Vad dödskallen beträffar så skulle jag nog inte kunna rita den så värst mycket snyggare idag. Förmodligen var jag i min dödskalle-ritar-prime kring 1985.

Det där med dödskallar har hängt i. Jag pryds ju permanent av en, exempelvis.

Enligt säkra källor tycker dessutom många att jag är en jävla döskalle emellanåt. Jag kom att tänka på allt detta i lördags, när jag var på Mustaschs konsert på Sandra. En av mina favoritlåtar med dem är (redan) den relativt nysläppta It's never too late. Även om låten handlar om något annat så känner jag mig träffad av de inledande stroferna på mitt alldeles egna sätt:

I like my skeletons

I don't want them gone

They are my skeletons

I've bred their kind

Ever since I was a child

"Ja! Min dödskallefrossa borde jag blogga om!" tänkte jag, och vafan, nu är jag här. Och här kommer själva låten också, det kan man väl få bjuda på så här när själva blogginlägget triggats igång av den? Inte? Det skiter jag i (observera att deras senaste album pryds av... en dödskalle!):

Pojken och kråkan

Blogghelvetet berättar lite om antropomorfiskt inriktade rollspel och huru hans

karaktär redan är den självklare hjälten, ett faktum som erkännes av alla inblandade.

Nu har jag faktiskt testat att spela Ironclaw för första gången. Visserligen missade jag - eftersom jag har många och vansinnigt viktiga plikter - första äventyret, själva introduktionsäventyrets första halva, men i andra halvan deltog min unga spellbinder Morothar med liv och lust. Utan honom och hans välriktade Eyebite så hade spellbinder-skatan som låg bakom eländet i skogen (ritualmord och kidnappningar och annat smått och gott) kommit undan.

När kråkjävlen började flaxa iväg från en strid som hans underhuggare var på väg att förlora kunde man ju tro att loppet var kört. Ingen av gruppens karaktärer kan flyga, och mig veterligen har ingen något vettigt distansvapen. Men en Eyebite... om den lyckas så blir mottagaren Enraged, och måste ägna alla sina actions på att anfalla. Så skatan vände om, började anfalla och blev prompt nedslagen.

Morothar saves the day. Som vanligt, höll jag på att skriva trots att det var hans första äventyr.

Spelmässigt då? Ironclaw använder dicepools med olika tärningar, från d4 till d12. Eftersom du vanligtvis ska slå högt för att lyckas är det alltså bra att ha många höga tärningar i sin pool. I själva grunden är det bra, och jag gillar verkligen tänket med motton och personlighet som omväxling från de klassiska alignmenten i D&D (även om dessa också har sina fördelar). Såhär i början blir det lite bökigt när man ska försöka hålla koll på vilka olika extra effekter som är i spel och som kan ge extra tärningar i poolen, inte minst för att själva skadesystemet också påverkar antalet tärningar.

Hittills gillar jag det. Jag är inte säker på att jag föredrar det framför det mer klassiska d20-systemet eller d100-spel, men det finns helt klart element i det som innehåller en hel del spännande nytänk.

PS.

Flickan och kråkan, förstås. Med Timbuktu, givetvis. Spotify.

DS.

Down in Mexico

Ett litet inlägg om musik, oväntade kombinationer och sällsamma kulturella traditioner, samt hur en liten pojk från Trekanten kan nå ända till dansgolven i latinamerika.

Mexikansk aggro/industrialsynth, kan det vara något? Folk tror man skojar när man berättar att man lyssnar mycket på det för tillfället. De tror att man hittar på. Skulle jag? Va? Ja, det skulle jag mycket väl kunna ha gjort - jag är ju lite "rolig" på det där crazy sättet. Men den här gången är det inte hittepå, utan helt fint och äkta.

Jag slölyssnade lite på Kriminal Minds för ett par år sedan. Fastnade inte riktigt då. Men efter att en kompis skrev om dem på FB gav jag deras senaste album Resistance Against (Spotify) en ny chans, och då fastnade jag. Vad gäller musik är jag en ganska utpräglad humörmänniska och kan tycka något är fullkomligt briljant ena dagen, för att nästa dag bara tycka att det är "bra", för att nästa dag anse det vara briljant igen.

Kriminal Minds är alltså från Mexiko, och bara det är ju lite kul. Electroscenen i just Mexiko är dock enormt stor. Exakt varför det är så har jag aldrig efterforskat, men jag vet att det redan under sena 80-talet var jätterusningar till Depeche Modes konserter där.

Nu kommer ett roligt litet sidospår från ämnet:
Min gode vän Mr Flow och hans medlemsomsättningsintensiva band Vision Talk, som spelar en bastardversion av italosynth (inledningsvis i klippet ser ni basstrukturen på det fina vattentornet i Berga, Kalmar), ska exempelvis turnera i Mexiko i höst. Detta enligt önskemål från arrangörer där, och då är Vision Talk knappast ett stort band i Europa, eller Sverige, men deras låtar spelas ändå på nattklubbar i Mexiko City.

Mr Flow sitter i en liten hemmastudio på Kungsgårdsvägen i Kalmar, där han sjunger/spelar in, mixar, producerar och mastrar. Därifrån till ett dansgolv i mångmiljonstaden Mexiko City känns steget långt, men det är det alltså inte.

Men åter till Kriminal Minds. Här är min personliga favoritlåt från Resistance Against:

PS.
The Coasters - Down in Mexico
DS.